måndag 2 maj 2011

Gösta Berlingrepen flyttar till Ekeby

Idag är det dags. Äntligen! Tidigare i år än någonsin. Repen från Brårud flyttar till Ladan. Det ska bli härligt. Nu kan vi på allvar börja lägga scenerier. Det är så viktigt att få tillgång till spellokalen. Ju tidigare desto bättre. Det har varit varmt och vackert väder en lång tid nu men lagom till flytten har det som vanligt blivit kallt. Det är helt ok. Varför ändra på en invand tradition. Det hör liksom till. Det ska vara kallt i BerättarLadan när vi flyttar ut. Det verkar som att vi är satta att värma den inifrån. Det gör vi med glädje. Vi ska vara eldiga nog!

Jakob Hultcrantz Hansson
Skådespelare

torsdag 22 juli 2010

Komedi i Berättarladan

En stolt och glad ensemble spelar oförtröttligt sina föreställningar. En glad och nöjd publik kommer ut i solskenet efteråt. Visst sliter det på våra kroppar, visst är det många tejpade skador också i år. Visst får vi bälja i oss vatten de varma dagarna. Men det är ett sant nöje att gå till sminket varenda kväll.

Det är extra roligt i år! Kanske för att det känns så underbart att kunna bjuda vår publik på riktigt rungande, härliga skratt utan att behöva göra avkall på dramatiken och den förhöjda formen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespeares komedier och den fungerar.

Föreställningen är dessutom högaktuell i sina inlägg i kultur och miljödebatten. Vet inte hur många i publiken som får med sig dessa budskap. Skulle vara intressant att veta. Recensenterna vidrörde knappt dessa budskap även om de var eld och lågor över alltihop, och det som det tränade ögat missar är kanske helt fördolt för det otränade. Eller så är det tvärt om, jag vet inte.

Kanske är det så att föreställningen kan verka på ett mytologiskt plan, indirekt, utan en medveten tanke sprungen ur en klockren analys. Hur gärna jag än skulle sett att alla fick med sig alla svängar, kanske det är ännu bättre om de verkar i det undermedvetna. Kanske är det en bara ännu en styrka.

Jakob Hultcrantz Hansson
Skådespelare

söndag 4 juli 2010

Mina planer för Fredagen 2 Juli

(Vi spelar kl 16.00)

09.00 Frukost!

09.45 mata grisar höns och katt

10.15 hemma pyssel.

11.15 dags att sätta sig i bilen och fara till teatern

11.45 Jag måste frisera om Hervor Sköldmös hår. Efter föreställningen i Onsdags såg hon ut som om hon legat i fält lite väl länge.

12.30 "Fnula håret" (rullar ihop det så att det får plats under peruken)

12.00 sminka mig noga och långsamt annars blir det fel garanterat.

14.00 gemensam kroppsuppvärmning

14.15 gemensam uppsjungning

14.30 har vi en ensemble samling där vi räknar in oss inför kvällen och tar upp frågor som rör föreställningen.

14.45 värmer jag upp min tal röst

15.00 Dags att äta medhavd lunch/middag.

15.30 Jag klär mig och tar på peruken

15.55 lämnar logen och tar plats i kulisserna

16.00 Föreställningen börjar!

ca 19.00 Är föreställningen klar och jag klär om och sminkar av

19.50 far jag hemåt

Hanna Kulle
Skådespelare

torsdag 24 juni 2010

Genrep

I kväll är det genrep. Drygt fyrahundra människor ska se vår föreställning av En Midsommarnattsdröm för första gången. Det ska bli härligt med nya ögon och öron i salongen. Vi behöver det. Vid en eller annan tidspunkt kommer man till ett skede i repetitionerna där man liksom inte kommer längre. Det finns naturligtvis alltid saker man kan slipa på. Men det är inte säkert att det tar en längre. Första mötet med publiken brukar alltid ta en längre. Det ska bli fantastiskt roligt!

Min norska kollega Rune Temte (Puke i föreställningen) svängde just in på grusuppfarten. Jag hörde knastret under hans däck. Nu ska vi dricka en ljuvlig italiensk kaffe och prata en stund, innan vi ska putsa färdigt, då dagens repetitioner startar kl. 11.30. Genrepet börjar kl. 18. Det blir en lång dag. Varmt välkomna kära genrepspublik!

Jakob Hultcrantz Hansson
Skådespelare

söndag 13 juni 2010

Regissörens röda penna

Ojojojoj...

Nu är vi inne på slutspurten och Leif Stinnerbom har plockat fram röda pennan (den som stryker text för att vi ska få ett bättre flöde i föreställningen).
Det är alltid läskigt när mattan rycks bort under fötterna nära premiären för så kan det kännas när man som skådespelare har byggt sina bågar genom pjäsen och börjar hitta sin resa för karaktären då plötsligt orden försvinner...

Strykningarna kommer såklart för att ni ska få en ännu finare teaterupplevelse och vår berättelse ska bli så tät och spännande som möjligt så jag går hem och funderar, reflekterar, tänker lite nytt, jobbar vidare och hittar nya bågar!

Två veckor kvar och jag kastar stafettpinnen vidare till nästa bloggare.

Vi ses i sommar, kära publik, utan er skulle det inte bli någon föreställning och jag längtar efter er av hela mitt hjärta!!!

Ida Steén
Skådespelare

torsdag 10 juni 2010

Affischering i Värmlandsskogen


Idag har jag fått en exklusiv åktur med skådespelaren Björn Söderbäck i östra Värmland, vi har nämligen haft affischerings dag på teatern!

Jag erkänner, jag är inte så bevandrad i dom Värmländska skogarna... Jag minns bara att jag som liten skulle åka till en jaktstuga i närheten av Filipstad och ivrigt sprang mot dörren för att låsa upp när jag såklart
råkade tappa husnyckeln i en djup springa vid dörren. Nä, min mamma var inte så glad när vi efter två timmar hade lyckats fiska upp den med ett grillspett vi hittade i trädgården!

Nåväl, idag har jag iallafall varit i Filipstad, Hagfors, Munkfors plus en massa små samhällen längs vägarna för att affischera. Det som gjorde denna 30 mils långa färd så mycket roligare var att
Björn berättade massor om Värmland. Vi passerade gamla nedlagda bruk, nystartade små bagerier, Nils Ferlin museét, Lars Lerins utställningshall, Sunnemo folkets park där Monika Zetterlund sjungit och såklart Selma Lagerlöfs vackra Mårbacka där dom bjöd på fika!

Det som slog mig var att
det finns så oerhört många eldsjälar i Värmland som brinner för kultur och satsar helhjärtat på sina projekt, en eloge till dom!!!

Vi på Västanå teater satsar också helhjärtat och hoppas att så många som möjligt ska hitta till ladan i sommar och få uppleva våran berättelse, jag hoppas vi utökade chansen för folk att hitta till oss genom denna kraftinsats av affishering i hela Värmland idag!

Nu ska jag sticka till ladan, vi har publikskola ikväll...

Ida Steén
Skådespelare

tisdag 8 juni 2010

Bland flygande svalor

Nu är det cirka tre veckor kvar innan den förväntansfulla publiken tågar in i våran vackra lada för att se premiären av En midsommarnattsdröm!

Tänk att gå till jobbet och börja dagen med yoga i morgonsolen och blicka ut över Fryken, sedan kliva in i Västanås fantastiska scenrum för att slåss med pinnar och svärd, sjunga fyrstämmig körsång, agera till nykomponerade melodier spelandes av dom bästa musikerna! Sämre kan man ha det...

Ja, det är klart att allt inte går som en dans just nu, det är mycket som ska falla plats i denna mycket unika teaterform men det är lustfyllt att gå till jobbet och kreativiteten flödar hand i hand med bultande blåmärken och ömmande kroppar.

Det får räcka för ikväll, måste förbereda mig för repetitioner av akt två imorgon och såklart se till att få min skönhets sömn så jag är pigg i huvudet för ännu en dags arbete i träladan bland flygande svalor!

Ida Steén
skådespelare

lördag 4 juli 2009

Varmt i Ladan

det är varmt..... 30 grader plus, svetten rinner på scenen, programbladen fläktar publiken, ladan kokar och sjuder av berättarglöd och härlig nord-tropisk värmebölja!

Ett kvällsdopp i ett sommarljummet Fryken.....

I ladan smider Ilmarinen sampo till musikernas fantastiska smedjeklanger, där ute rungar åskan i kapp och rensar luften med blixtrar över sjön. Du sol som ukko skapat, och gott västanåfolk med publik - tack för två generösa veckor!

Kristina Sahlberg Sörling
student berättande teater 45 hp

onsdag 24 juni 2009

Sommar, sommar, sommar.

Tack alla för en lyckad premiär! Fyllde morgonen med dagsfärska recensioner från lördagens föreställning. Äntligen har Kalevala släppts ut i världen, och världen in i Berättarladan. När andra tar sommarlov, går min egen utbildning vidare. Du lååånga spelperiod - var välkommen! Låt föreställningen växa, lyfta än högre, nå än fler. Till alla inblandade och mig själv: Lycka till!

Jonny
Berättande Teater 45 hp

onsdag 17 juni 2009

Älskade publik!

Det drar ihop sig. Svalorna har snart byggt färdigt. Vi med. Idag genomdrag, i morgon Genrep. Å älskade publik! Jag längtar efter er. Längtar efter skärpan som kommer med det där extra adrenalinpåslaget. Blodet som kokar och elden i bröstet. Längtar efter nyfikna ögon i bänkraderna. Snart är hälften av biljetterna sålda. Om ni visste hur skönt det känns. Älskade publik som låter oss låna er energi. Älskade nye vän som försiktigt och storögt tassar in under trävirkestaket. Älskade trogne vän som någon gång under åren fått en teaterupplevelse värd att återvända till. Jag längtar efter er!

Det är elfte året i BerättarLadan. Detta är vad ni har sett:

99 Nils Holgersson
00 Kejsaren av Portugallien
01 Gösta Berlings Saga
02 Gösta Berlings Saga/ Ljuset
03 Hemsöborna
04 Romeo & Julia
05 Fröken Julie
06 Peer Gynt
07 En Herrgårdssägen
08 Bannlyst

09 KALEVALA

Älskade publik; jag hoppas ni ska älska även detta mytiska äventyr!

Jakob Hultcrantz Hansson
Lemminkäinen i Kalevala

fredag 22 maj 2009

Korpen

Hur känner sig en korp?
Hur känner sig en människa, när den är korp?

Det borde gå att hitta en organisk korp!
Om Jag tänker tillräckligt mycket att jag är en korp, så kanske jag vänjer mig o vips så formar kroppen om sig osså står jag där i hallspegeln och ba Joo, ta me tusan! Here I am- The Korp!

Jag tänker känner tänker känner. Korp, korp, korp. Konstaterar förbryllat att inget händer! Vad skulle Stanislavskij ha sagt? Han skulle nog ha sagt.. Som Om du var en korp Sara!

Hm..ok. tror jag fattar!
Jag skjuter fram med hakan, och spretar m fingrarna..hoppar lite klumpigt framåt..ooo framåt..

jaa, varför inte?

Kraax, nej, krrr, nej..kgrrraaaaaa!
Jaaa!

Sara Ahlberg
Student, Berättande Teater 45 hp

torsdag 21 maj 2009

På lyckans väg

På Lyckans Väg i Ransäter ligger gamla Västanå Teater... eller ja, huset, som nån idag bor i.

Jag bara drog.
Till Sunne. En dag i mars.
Från regninga Göteborg.
Jag bara drog.

Till Västanå teater.

I två månaders tid har jag dagarna i ända försökt formulera vad det egentligen var som hände. Vad det var som fick mig att packa väskorna, hyra ut mitt stora rum i Pink Palace och lyckas övertala hela kollektivet att bo med första bästa person som visade sig intresserad... (inget att rekommendera för när man ska dela kök och toalett!)

Vad var det som fick mig att spotta i nävarna, vässa armbågarna, vända dövörat till, fixfixelifixa, styra upp, gråta en liten skvätt och bita ihop, avveckla, svika och säga tänka "Det är ingen fara Sara, det kommer bli så mycket bättre, bara jag kommer till Sunne"

Det va förvånande, och omtumlande att vilja något så starkt. Västanå?

Jag hade aldrig sett något av de i hela mitt halvlånga liv! Men det va ju nåt, som fick mig att lämna Barnen, Underlaterna, Villan, Vovven, Volvon... hmr... rabatten med Rohdodenron, kanelbullarna i ugnen och sist men inte minst miljonerna i madrassen. För att tala klarspråk, pjäsen jag medverkade i, och den andra som repeterades, och lokalen som skulle göras till teater där vi får göra vad vi vill, alla små fina spelningar jag fått, visreggeggeabandet RotMos i sin vagga och denefterlängtadekvisklubben Korken, och det fantastiska samarbetsprojektet med Leo, om den lille mannen som skulle bli docka och ge sig ut på en lång resa till Indien, efter det att han kläckts ur ett ägg... jooda! Ja och vännerna med deras knoppig ungar som man bara vill äta upp. Osså en och annan kärlek såklart. Efter ett halvårs metodiskt och idogt dejtande råkade han äntligen vakna i min säng just den där morgonen när flytten till Karlstad, Sunne skulle gå iväg.

Oh, my good!

Jag bar upp några kartonger på vinden och tänkte" det är väl faan, att det är så lätt att komma nära just när man ska dra! Man skippar detaljerna, och går rakt på sak. Det går väl som av bara farten. Som på fyllan.
Vilken tur att man inte alltid är på väg... eller att man inte alltid är full!

hmr... jag är ledsen, sa jag... så otroligt dålig tajming!

Det va nåt, iallafall.

På Lyckans väg i Ransäter... Västanå Teater.

Sara Ahlberg
Student, Berättande Teater 45 hp

onsdag 13 maj 2009

Magiska tiljor under foten

Så är vi här. Äntligen! Berättarladan ligger för våra fötter, eller vi för dennes? Trots att jag tidigare varit här och sett föreställningar är det med nya ögon jag nu ser scenen… Tänk att vi alltid ser på ett annat sätt när vi själva står för en uppgift och så förgivet vi kan ta samma situation när en annan människa enkelt leker och manövrerar den… Och trots alla overaller och täckbyxor som skulle hålla kylan ute fick jag den första smaken av magi då Väinämöinen tillber Ukko, och jag undrar om inte Ukko kanske är Teater-Guden som tar hand om oss i denna enorma kyrka till lada?

Stor respekt och mycket kärlek till denna träbeklädda scen. Nu Kör Vi!

Karin Gillberg
Student, Berättande Teater 45 hp

onsdag 6 maj 2009

Loviatars nio söner

Efter att ha repeterat scen 16 där vi som pohja folk med Louhi i spetsen sänder ut de 9 farsoterna i världen för att förinta Kalevala folket (och de som råkar stryka med på vägen) så var det inte utan att jag kände en viss belåtenhet då jag fann mig själv ute i växthuset, i full färd med att stoppa ner frön i jorden, som början till ett nytt spirande liv!

Ja det är nog lite mer behagligt att bejaka det hos sig själv som ger liv än det som tar. Men vad är det då som får hela Pohja folket att bli delaktiga och medverkande i Louhis totalt skoningslösa hämdaktion? Vad får dem att framkalla något som kan leda till deras egen förintelse likaväl som sin fiendes? Många tankar runt och kring detta har vi bollat med kring repetitionsarbetet i dag och Cecilie gav oss ett citat som får bli dagens: "There will come a time where you have to chose between what is right and what is easy"

Tack Klasse, som väckte våra morgon-trötta fötter till dans, det gav skjuts till polskan, det och alla duktiga kavaljerer förstås! Varför hela student kåren plötsligt sjöng svenska och norska nationalsången och högtidligt skålade med kaffekopparna för att avsluta med en högst sentimental version av "Ack Värmeland du sköna."....vet jag inte? Men det händer mycket som man inte kan förklara, också på en plats som denna.

Kristina Sahlberg Sörling
student, Berättande Teater 45 hp

Sköna maj

Efter en härlig grillkväll i den värmlänska idyllen har vi på Västanå Teater hälsat den sköna maj välkommen, och med det första vårregnet påbörjat en ny rep-vecka.

Peter Teubner är åter här och hjälper till att hämta den stora rösten som skall höras, också i ladan... vi får väl se när vi flyttar dit nästa vecka.

Polskan, inte att förglömma, har vi fått öva på i dag och i morgon ser vi fram emot att dras med i dansen till levande musik.

God natt!

Kristina Sahlberg Sörling
student, Berättande Teater 45 hp

tisdag 28 april 2009

Unga kvinnor.

Att vara en del av berättelserna i Kalevala är som att resa in i vår egen historia, men där saga och verklighet vävts samman som i en dröm. Och som ung kvinna i denna drömlika värld är livet allt annat än bara vackert. För mig bär berättelserna i Kalevala på en sanning om våra mänskliga tillkortakommanden och om mänskliga (kvinnliga)öden som alltför snabbt skrivits ur historien. Inte bara ur Kalevala utan ur de allra flesta historiska historier, men nog om detta nu.

Första gången jag hörde talas om brudrov var vid min första genomläsning av Kalevala och gissa om jag satte kaffet i halsen när jag fick det förklarat för mig att det inte handlade om en uppdiktad företeelse utan om en faktisk historisk sådan och att brudrov även har förekommit här i vår egen fjällhöga nord! Brudrov var ett sätt för män att hämta hem en ung kvinna från en annan by för att motverka inavel eller också för att skapa fredliga band mellan byar som låg i fejd. Och de unga kvinnorna hade naturligtvis ingenting att säga till om i detta patriarkala system!!

Vilken tur, tänkte jag, att utvecklingen gått framåt och att världen numera både är mer human och civiliserad. Så satte jag kaffet i halsen igen...

http://www.youtube.com/watch?v=W_tC8gLQtWA

Nina Åkerlund
Skådespelare, Kalevala

lördag 25 april 2009

Rör dig!

Träningsvärk väntar. Idag har varit en dag med mycket rörelse, dans och springandes i ring. Det är svårare än det låter. Snygga entréer där vi kommer inspringandes smidigt. Tänka på alla kroppsdelar, mina hälar tycks avsky trägolvet- inte bra, men det är något de helt enkelt måste acceptera att göra för att det ska bli snyggt. En grupp människor ska bli som om de vore en person, röra sig samtidigt, se varann fast inte titta på varann. Det ska bli riktigt kul att bli grym på detta. Inatt ska jag sova i spagat tänkte jag, och nästa natt.

Ida Jensen
Student, Berättande Teater 45 hp

Natt i en stad

En lång nattfärd ensam på en buss, tog mig till slut tillbaka till värmlands skogar, med grus i ögonen lyckades jag ändå ta vara på ännu en dag och kväll på teatern. Första akten är prövad på golvet och nu blir det till att ge mig ut och söka harar ute i naturen, (eller på youtube), ska bli en riktig gnagare!! Morötter till frukost! Solen har gått ner och morgondagen vankas, och kvällen i katthult går tillända med gitarren i famnen, sång och en liten 15-årig malt. Dags att sova, imorn blir det dans!

Ida Jensen
Student, Berättande Teater 45 hp

tisdag 21 april 2009

Häromdagen stötte jag ihop med en anka!

En mysig picknick på bryggan i Sunne, en generös gest mot de hungriga fågeldjuren som omringade oss blev att ge dem en bit mat. En viss anka slavsade glatt i sig, då det plötslig slog mig. Det var kyckling jag gav …………..
Ankan tuggade utan minsta problem upp sin egen släkting.

Jag drabbades genast av dåligt samvete och kände mig för ett ögonblick som Hannibal Lecter som bjuder på smakrik lunch. Vi begav oss dock skrattandes därifrån, men i ögonvrån kunde vi ana någonting komma lunkandes mot oss... Det var ankan!! Ankan fick aptit och ville ha mer! Följde oss längs vägen, var nästan lite hotfull där den kom springandes på sitt eget särskilda vis.
Kvackandes och flåsandes. Men när hans haltande ankvän försökte hejda honom kastade han till slut in handduken och gav upp! Tack för det! Fascinerande var att han först inte kunde motstå den saftiga kycklingklubba, fast de var av samma släkt.

Men visst, jag förstår ankan, frestelse, något som vi alla ger efter för ibland. Den är lurig, kommer, stannar, och försvinner inte förrän vi fått det vi vill ha, men blir vi nöjda då? Sällan, mycket ska bli mera! Ankan och jag, har samma ursprung, är ganska lika, vi finns, har behov, ger ej ofta vika. Naturen och jag, ger lite, tar mer, borde dela, överleva, andas tillsammans i det stora hela!

Just nu försöker jag acceptera mina två lediga dagar från myternas värld, och har under dagen kastats in i ett slagsmål framför kameran. Filmens värld, en konstig kontrast.

Men efter en underbar helg men vinande pinnar i luften, jungfrudans och med folkmusiken ekandes i huvudet vill jag inget hellre än att vara kvar i sunne och fortsätta med just det.
Mersmak, mersmak, blir snart kvar för att stanna!

Det är vår, det är nu. Jag ler.

Ida Jensen
Student, Berättande Teater 45 hp

fredag 17 april 2009

Grattis Cecilie!

Vi är stolta över att kunna meddela att en av våra studenter på kursen Berättande Teater 45 hp; Cecilie G Lundsholt, har tilldelats Norska Statens Kunstnerstipend i gruppen skådespelare/dockspelare (arbetsstipendium yngre konstnärer) om 186 000 NOK.

Väl förtjänt Cecilie! Vi är stolta över att ha dig med på kursen. Vi gläds med dig.

Stort grattis från oss alla på Västanå Teater!

Västanå Teater, gm
Jakob Hultcrantz Hansson

torsdag 16 april 2009

Vår vår

Måste in i bastuns mörka värme och mjuka upp mina ömma lemmar. Natt mellan onsdag och torsdag i Ransäter. Bara nu bilen går igång i morrn. Kom med buss från stan på annandan. Vandrade från kyrkan över Ranåns stenbro. En rufsig gammel-bäver sam under mig stilla motströms lugnt. Skönt att lufsa hem när som naturen vaknar och ändå snart ska sova.

Kör var dag från Klarälvdal till Fryksdal och åter till Klarälvdal. Snöfläckarna i bergen krymper från dag till dag, världen vaknar från dal till dal. Vilket under när den kala kalla världen blir klädd. Och vilket under att få vara med och klä Kalevala-världen. Med ord, röst, rörelser, tankar, möten...

Repetitionstiden är vår vår. Vårdas varsamt - får tänka på att hålla Själviakttagelsens Ande och andra prestations-demoner på mer än armslängds avstånd. Fantastiskt att ni alla är med - stannfåglar och flyttfåglar om vartannat - och att vi ska knoppas i samma träd. Det gör ont när knoppar brister, det gör det, men vilken ynnest för oss alla att få möjlighet att brista ut i skratt gråt liv tillsammans. Det ser jag fram emot.

Människan är ett uppochnervänt träd: Roten upp och blana inunder. Det gåtfulla behöver inte förklaras, men pröva den här: Roten upp, ryggen fram, vingarna inunder, vad är det för vidunder? Nu ner i bastun.

Björn Söderbäck
Skådespelare, Västanå Teater

WOW, Har ni sett den här?!!!!!!!!



Är så super-sugen på att se denna här i sommar!

Kramis

Missionären

(52 sången)

Kroppen darrar, rösten stumnar,
tanken falnar, blicken stirrar.
Intensiva dagar gör att
sömnen blir ett verkligt måste.
Ladda upp för morgondagen
som skall bjuda nya intryck.
Jag har fastnat i en fälla,
fast i ett så kallat versmått.

Jonny Berg
Student, Berättande Teater 45 hp

onsdag 15 april 2009

(51 sången)

Påsken är till slut till ända
och har fyllt mig full med iver.
Jag till Sunne återvänder
för att lära mig än mer i,
inspirerande miljö med
kunnigt folk och pedagoger.
Pålitlige Peter Teubner
ger oss svar på tal om rösten.
Vilken ynnest att få vara
här på Västanå Teater!

Jonny Berg
Student, Berättande Teater 45 hp

onsdag 8 april 2009

Ropen

Skymning. Kaffetermos. Gummi stövlar.
Ut på trappen. Man hör deras sång. Lite bråttom, det börjar bli mörkt. Lerig grusväg. Ropen kommer närmare. Ner genom skogen. Ner till sjön. Försiktigt. Smyger sista biten. Där. Vita. Glidande över det grå vattnet. Ropen, ropen, ropen. Utan uppehåll. Deras sång. Uråldrig. Den har varit här så oändligt länge. Den har kommit hit så många vårar. Jag finns så kort. Men jag finns.

Hanna Kulle
Skådespelare, Västanå Teater

måndag 6 april 2009

Mot ursprunget!

Helt plötsligt är man inne på sin femte vecka på kursen. Helt plötsligt så bor man i Sunne. Helt plötsligt har man flyttat in i en liten stuga på en tomt i ett bostadsområde i Sunne med en halvdansk kvinna från Högboda. Inte riktigt vad jag trodde i höstas.

Efter att jag flyttade från Göteborg så skulle jag till Örebro, siktade på Stockholm, hamnade i hemstaden Karlstad och efter en månads boende i Karlstad så befinner man sig i Sunne. Vad blir nästa steg? Röjden, kanske? Hem till släktursprunget.

Men det känns bra att bo i Sunne, skönt att slippa pendla varje dag och en dag som denna så har man fått lite försmak av hur fint det kommer vara här i sommar. Känns väldigt roligt och inspirerande att få vara med i Kalevala. Kul att vara igång med arbetet, man inser mer och mer hur sagolikt fantastiskt det här kommer bli, i fin samklang med Sunnes slogan “Sagolika Sunne”.

Idag var första dagen med fysisk träning med Ola. Vi som är studenter borde varit förberedda, eftersom vi har haft träning med Jakob under tre och en halv vecka, men icke för egen del i allafall. Helt plötsligt gick man från att vara stolt över att göra tjugofem armhävningar i rad utan några större bekymmer, till att inte kunna göre en enda armhävning. Problemet är att vi nu skulle göra “riktiga” armhävningar och jag kan ju villigt erkänna att jag inte var i närheten av att göra “riktiga” armhävningar. Men det hela är säkert bara mentalt så egentligen kan jag göra hur många som helst. Som vår huvudlärare uttryckte det, ungefär; “tänker man för sig själv att man kan göra en sak så kan man göra det”. Så med de visdomsorden siktar jag in mig på nya friska tag imorgon och tänker att jag kan göra minst tre “riktiga” armhävningar. Och jag är övertygad att inom en snar framtid så är vi alla välbyggda atleter som skulle gjort de gamla grekerna avundsjuka.

Emil Röjder
Student, Berättande Teater 45 hp

Vördnad inför detta mysterium- Kalevala

Orden blir till liv i rummet, skådespelarna blir vägvisare . Musiken ger oss den första känslan, karjt men så vackert att knoppar brista. Kläderna hänger på galgar efter väggen och väntar bara på att få liv. Skissen av ladan med timmerstockar, skinn, bod, röda tyger och guld ger mej den första känslan av kalevalas värd, den värd vi nu ska fylla med liv och återskapa.

För mej känns det rätt och viktigt att berätta denna historia nu när samhället bara går åt mer yta och sätter det konkreta i fokus.

Kanske vi kan påminna vår publik om mytens livsvisdom om budskapet som är till oss människor. I livets olika stadier, som alla faktiskt är lika viktiga. Att vara gammal och vis är ju i många kulturer något verkligt beundransvärt men i våran, här gör vi allt för att konservera oss som unga.

Kanske att vi kan öppna några ögon i alla fall, visa att det finns andra vägar. Att inte glömma intuitionen- våga öppna den dörr som leder inåt. Att våga ta till sej saker i tillvaron som är större än oss själva.

Nu har vi öppnat dörren, i alla fall till Kalevalas värld. Denna resa som kommer berika oss alla.


Lisa Ekenberg Gai
Student, Berättande Teater 45 hp

söndag 5 april 2009

En kronhjort i Sunne

Helt plötsligt stod man på golvet och var en kronhjort….

Det var länge sedan jag stod i en repsal och gjorde djurimpro, ja det var länge sedan jag repeterade över huvud taget… Jag har ju bara lekt polis de senaste sju månaderna. Det känns otroligt spännande att vara igång med att repa denna fantastiska berättelse om Kalevala. Jag vet att detta kommer att bli en alldeles speciell, unik, generös och kul föreställning. Både att se på och att spela.…

Sunne ligger kvar. Inte mycket har hänt sedan sist jag var här (sommaren 2007). Nåja lite har hänt… Bibliotek på gång. Köpis har blivit en Taverna!? Statoilbutiken e nedlagd. Peter Jihdes frisyr från 2003 eller Johan Davidssons från 05 har äntligen kommit till Sunne. Såg den på en hel drös snubbar på Tavernan i fredags... Tjejerna klär upp sig i små dräkter och killarna kör med slitna jeans, snus och kepsen har man bak och fram och pryds av hockeybockeylaget FBKs logga... I övrigt såg det ut som om många just stigit ut ur Big Brotherhuset anno 2002.

Allt detta borde kanske skrämma mig men jag vet att om några veckor kommer allt detta te sig som helt normalt i mina ögon… Raggarbilarna kommer vara fräcka och de kommer att låta som ljuv musik. Vikingarna CD:n kommer gå varm i min stereo. Jag kommer dansa till Linda Bengtzings senaste och sjunga med. Jag kommer sitta där på Tavernan och dricka Lumumba och prata Hockeybockey med en dyngrak Peter Jihde a la 2003… JAG ÄLSKAR SUNNE!! Sveriges redneckdistrikt… faan vad jag trivs här…

Hörs snart!

Henrik Norlén
Skådespelare, Kalevala

Det utforskade arbetet fortsätter

Sundgatan 13 i Sunne, Värmland, har i dag förvandlats till en djurpark med Jimmy Meurling som djurskötare. Likt Noaks ark seglar vi ut på öppet hav för att upptäcka nya oceaner och tillsammans har vi modet att förlora kusten ur sikte.

Ylande vargar, kronhjortar som kliar sina horn, korpen som flyger, ekorrar som glömt vad de skulle göra. En och annan mört som simmat in i ett akvarium, har nu sitt revir på Västanå teater.

Att ta det första steget är den viktigaste delen av varje upptäcktsfärd och utan tvekan det mest betydelsefulla. Kroppar som utforskar, letar efter uttryck. Känslan som sätts i en kroppsdel. Hur uppför sig ett besviket knä eller en lycklig fot? Vad händer när en sorgsen axel möter en upphetsad rumpa?

Miljön känns fri, lustfylld och mycket syrerik.

Min ekorre har skuttat färdigt för i dag och den långa ludna svansen sover redan sött
i väntan på nya utmaningar.

Lisa Ekenberg Gai
Student, Berättande Teater 45 hp

lördag 4 april 2009

Fler bloggare

På söndag har vi kollationering. Ensemblen blir stor denna gång. Fem musiker, åtta skådespelare, åtta studenter, sju amatörskådespelare, nio barn. Sammanlagt 37 personer på scenen. Sedan tillkommer naturligtvis den konstnärliga staben med alla sina medarbetare. Å vad kul att träffa alla. Men hur ska vi få plats?

Bättre fart på bloggen hoppas vi på denna gång. Först ut är Henrik Norlén, skådespelare i Kalevala och Lisa Ekenberg Gai, student på kursen Berättande Teater.

Läs Lisas första inlägg nedan.

Jakob Hultcrantz Hansson
Västanå Teater

Fullt av budskap

Vi trollas in i mytens värld, letar efter budskapen som dramatikern gömt i styckena. Vi tänjer, brottas, vänder ut och in utforskar. En spännande resa som får alla att ryckas med. Texten testas med olika undertexter. Om och om i gen för att suga ut all essens.

Vem är han den gamle vise Väinämöinen? En schaman, En hjälte? Vad är då en hjälte? Någon som givit sitt liv åt något som är större än hon eller han själv. Gjort en modig handling i strid och räddat någons liv. För att nå visshet i ting krävs ibland död och återuppståndelse.

Samtalsämnena skapar många tankar. I sagor och myter förklaras hela tiden samband och livsvisdom. Varför tar vi inte med den in i våran tid? Varje generation söker svaren. Varför uppfinna hjulet om och om igen? Villkorslös levnad kommer när du accepterar döden. Döden i vår tid är något rysligt farligt, som vi hela tiden skjuter bort, men vi vill till varje pris ha ett villkorslöst leverne.

För mig är att vara en hjälte, att våga lyssna till den inre rösten. Kraften finns inombords. Levande människor ger liv. Titta inte bakåt och tänk att jag gjorde fel val. Livet är en resa för att du ska kunna ta dig vidare. Resultatet av ditt val blev kanske ett annat än det du räknat med från början, men kanske du inte kunnat göra ditt nästkommande val utan den erfarenheten.

Ett underbart budskap som jag tog till mig i dag var " Bejaka din Glädje"

Lisa Ekenberg Gai
Student, Berättande Teater 45 hp

torsdag 2 april 2009

Repetitionsstart för Kalevala

Bordet knäar under boktravarna! Runt omkring det sitter regissören och skådespelarna som andaktiga barn. Men också som forskare, äventyrare, uppfinnare, filosofer, debattörer och profeter. Jag älskar den här delen av arbetet. Där man samlar på sig och analyserar den information man behöver för att kunna göra verket rättvisa. Just nu söker vi finna den levnadsvisdom som dväljs i Kalevalamyten.

”MOYERS: Vem tolkar idag den gudomlighet som finns i naturen? Vilka är våra shamaner? Vem tolkar det osedda för oss?


CAMPBELL: Det här är konstnärens uppgift. Det är konstnären som förmedlar myterna till oss idag. Men det måste vara en konstnär som förstår mytologi och humanism och inte bara är en sociolog med ett program att följa.”

UR: Joseph Campbell, Myternas makt -88

Om det är konstnärens uppgift att förmedla myterna måste denne göra val. Varje val är en tolkning, och varje tolkning, en besvärlig balansgång. Varje tolkning riskerar att förminska budskapet.

Om vi skulle tolka poesi och utgå ifrån att poesi är reducerad verklighet, eller ett sätt att uttrycka något "större" i komprimerad form. Så vore det i mina ögon tråkigt om analysen av den bara kunde få fram den kraftigaste och mest framträdande ingrediensen. Missar vi eller struntar i nyanserna och mångtydigheterna, har kanske hela budskapet förvanskats.

Myten kräver analys, inte bara av konstnären och kritikern, utan också av sin åhörare, sin publik.

Mytforskaren Campbell ger oss rådet att inte tolka myten bokstavligt. Myten är metaforisk till sin karaktär.

”Myten är en offentlig dröm och drömmen en privat myt.”
UR: Joseph Campbell, Myternas makt -88


Jakob Hultcrantz Hansson
Skådespelare


onsdag 11 mars 2009

Berättande Teater 45 HP

Åtta personer har antagits till vår 45 poängs högskolekurs i Berättande Teater. Det verkar vara ett kul gäng människor i åldrarna 24-39 år med stora förkunskaper och höga förväntningar.

Efter de inledande dagarna räknar vi i morgon med en del träningsverk hos såväl elever som lärare.

I dag har de misslyckats med uppgiften att med kort förberedelse göra: "världens sämsta teaterföreställning". Det blev alldeles för intressant och roligt. Det är förbluffande hur svårt det är att göra helt ointressant teater. Kanske inte riktigt lika svårt som att göra intressant och bra teater, men nästan. De har också haft dansträning med Inger Stinnerbom och röst med Hanna Kulle.

I morgon ska vi jobba med katt och kinesiska pinnar och sedan har de Bartontext m Leif Stinnerbom.

Dags att sova, om jag ska orka hålla i den fysiska träningen om knappt åtta timmar.

Jakob Hultcrantz Hansson

torsdag 18 december 2008

Regeringen utser Västanå till regionteater

Genom Thalias tiljor och stockbrädor drar en glädjens och stolthetens vind. Skratt och tårar. Jubel och bubbel och tårta.

Västanå Teater; 36 år som frigrupp blev du. GRATTIS! Behåll din nyfikenhet, din vitalitet och glöd när du ror vidare in i framtiden.

När jag tänker på alla skickliga människors arbete, genom årtionde på årtionde, inom och utanför teatern, för att få detta beslut möjligt blir jag in i hjärtat och bröstet rörd.

I dag skördar vi vad vi tillsammans sått.

Skål på er alla!

http://www.nwt.se/kultur/article444430.ece

Jakob Hultcrantz Hansson
Västanå Teater

tisdag 9 december 2008

Första maskprov

Hanna Kulle i sminket med Cais-Marie Björnlod.



















Något som kryper upp längs halsen. Kanske lite för ung.

onsdag 3 december 2008

Hanna Halling

Tur att det går bra för vissa i alla fall...




Ensemblen, Kopparmanteln

Fokus

[jfr t. fokus, eng. focus, av lat. focus, härd]

Ja, Yurtan är uppe!

Vi leder in i arbetet med helarena, sedvanda maffiga former, färska uttryck och just ja, fokus.
Sanningen att säga är jag lite ofokuserad.
Nu när vi kommit in i andra halvan av pjäsen så känner jag som alla skådespelare gör någon gång i sitt omfattande arbetsliv att jag, drattar på ända och varken finner eget fokus eller ett som kompar vår sköna helarena.
Det är ingen direkt stadig skada nu efter bara 11 dagars rep men just idag påminner jag om Robin Williams karaktär i "Deconstructing Harry".



Christian Hillborg
Skådespelare Kopparmanteln

måndag 1 december 2008

Förslagen haglar

En första skiss på halva pjäsen är gjord. Det känns lättarbetat och arbetet går fort framåt. Det är kul att se de nya skådespelarna utforska formen. De tar för sig. Det haglar förslag. Det är bra!

Idag har vi byggt upp vårt scenrum, Yurtan, inne i vår replokal. Det ger så väldigt mycket att befinna sig i rätt rum redan tidigt. Vi kommer spela i helarena. Detta ställer höga krav på tydlighet i rörelse och nogrannhet med fokus. Det blir enklare, med tältet uppbyggt, att känna hur publiken kommer att sitta och hur stort utrymme man har att röra sig på.

Jakob Hultcrantz Hansson

fredag 28 november 2008

Rövare

Felciterad?

Ibland faller det sig att man blir felciterad och då i relativt milda omskrivningar.
Den här gången har jag p ga korrfel i Nya Wermlands Tidning blivit anklagad att jag skulle ha flyttat till Värmland för att "röva". Detta vill jag dementera.
Vad jag sa var att i Stockholm i majoriteten av dem tidigare produktioner jag medverkat i har det absolut erbjudits plats för att undersöka men ibland funnits brist på tid och lokal att PRÖVA något annat. Dvs, att inte ständigt leverera nya tankar och ideer utan även våga gå ifrån material och undersöka något nytt.

Västanå Teater erbjuder detta.

Lemminkäinen skulle nog passa in i ideen att komma till en stad och "röva" men inte jag.

Inte än så länge i alla fall...

Ibland går fiktion och verklighet lätt in i varandra.

http://www.nwt.se/kultur/article74381.ece

Christian Hillborg
Skådespelare, Kopparmanteln

Kopparmanteln videodagbok klipp 1

onsdag 26 november 2008

Direktsänd repetition

SVT Värmland var hos oss igår kväll och sände från repetitionerna av Kopparmanteln. Idag ska vi ner till Karlstad och presentera föreställningen för 150 teaterköpare i Värmland. Snabba ryck!

Om man missade inslaget kan man se det på:


värmlandsnytt 08-11-25 19.15 Direktsändning
(Dra sökaren till nio minuter in i programmet).
värmlandsnytt 08-11-25 22.15 Bandad och klippt version
(Dra sökaren till sex minuter in i programmet).

söndag 23 november 2008

Fler skribenter på bloggen

Repetitionerna av Kopparmanteln är igång. Vi undersöker nu materialet genom att läsa och prova på scenen. På onsdag har vi en presentation inför länets teaterarrangörer i Karlstad.

Läsare av den här bloggen kommer inom kort få stifta kontakt med flera nya skribenter. Hanna Kulle, Christian Hillborg och Nina Åkerlund kommer kunna publicera sina inlägg här. Vi diskuterar även möjligheterna att publicera någon form av videodagbok av Kopparmantelns repetitioner och turné. Håll er uppdaterade av vårt arbete, här på bloggen.

Jakob Hultcrantz Hansson

onsdag 19 november 2008

Det måste gå att göra bättre!

Man kan lura sig själv att tro, att det går att anförtro viktiga bud till DHL, som ger sig ut för att vara en seriös budfirma. Detta är naturligtvis oerhört korkat. Har man oavsiktligt lämnat kvar någonting som man faktiskt behöver, får man stå sitt kast och åka tillbaka och hämta det själv oavsett hur lång omväg man behöver ta.

För att kunna genomföra den kontrakterade föreställningen i Jönköping, behövde jag verkligen min kvarlämnade rock, som är en del av den kostym jag i föreställningen bär. Skulle jag åka från Sunne via Ytterjärna, en omväg på 33 mil, eller fanns någon annan lösning.

Man kan tycka att man borde kunna köpa den tjänsten. Av någon som har som proffession att leverera viktiga dokument eller paket. Att om man, ett drygt dygn innan man behöver sin vara levererad, betalar niohundratjugosex kronor kontant. För en expressleverans från Södertälje till Elite hotell i Jönköping och försäkrar sig om att leveransen sker innan kl. 12.00 påföljande dag. Så borde det faktiskt kunna fungera. Detta är givetvis felaktigt.

När paketet inte kommer fram kl. 12 på utsagd tid, ringer jag till DHL som säger att paketet varit i Farsta. Men att de nu har kört det till Arlanda och att det flygs ner till Göteborg i morgon och att jag nog kan förvänta mig att ha paketet någon gång under morgondagen.

Farsta? Arlanda? Göteborg? Inte konstigt att det blir dyrt. Varför kör ni inte bara de 29 milen till Jönköping direkt, så jag kan få min rock innan föreställningen börjar? I stället för att åka 9 mil via Farsta till Arlanda och flyga paketet till Göteborg, och därefter köra 15 mil till Jönköping? En sträcka på 24 mil med bil plus en flygresa! Och lämna varan en dag för sent!? Det kan inte ens finnas en bekvämlighetsaspekt om inte rocken får åka första klass med gratis sprit vilket jag starkt betvivlar.

Jag vet inte mycket om transporter. Men jag tycker nog att någon på den anlitade firman borde kunnat reagera. När ett paket som har en lapp på sig med adressen till Elite Hotell i Jönköping och en markering med expressleverans, kommer in till sorteringen i Farsta (för att kvinnan som tog emot ordern per telefon, skrev 123 45 i rutan för posnummer i stället för det angivna postnummret 551 12).

Har man varit i Farsta vilket man ju har om man arbetar på sorteringen där. Borde det gå tämligen kvickt att inse att Elite Hotell i Jönköping inte ligger i Farsta utan faktiskt i Jönköping. Och att det inte går att hitta ett Elite Hotell överhuvudtaget i den förorten, om man så ska behöva promenera runt hela köpcentret och ända upp till Molkomsbacken för att försäkra sig om detta. Om inte annat hade man kanske kunnat ringa på mobiltelefonnummret som fanns angivet så hade jag kunnat tala om var Jönköping ligger.

DHL tar sitt ansvar genom att returnera paketet till Södertälje. Och vad gäller den förbetalda kostnaden får jag ta det med reklamationsavdelningen.

Föreställningen fick scenerimässigt läggas om för att klara de nya givna omständigheterna och
jag kommer, i mitt liv, antagligen råka ut för att fler viktiga saker ofrivilligt lämnas kvar. Men jag kommer hädanefter att åka tillbaka och hämta dem själv.

Jakob Hultcrantz Hansson

måndag 17 november 2008

Rödskäggets svanesång

Efter nära 140 föreställningar sjunger nu vår föreställning Måns Rödskägg på sista versen. Knappa 8000 människor har sett vårt stycke. Det är oftast med dubbla känslor man lämnar en produktion bakom sig. Den här gången är det mest bara vemodigt och sorgset. För att föreställningen blivit en kär vän i kära vänners lag. Tack till alla som varit med. Bland föreställningar man minns särskilt väl finns:

  1. Badbollsglädje. Sunne, 132 st fyraåringar som försiktiga och storögda klev över den gigantiskt höga tröskeln in till Yurtan.

  2. Skräck. Sörmland, Rockenrollgigget när vi efter föreställngen hade gjort misstaget att skriva ett par autografer och tio minuter senare genom fönstret i omklädningsrummet fick se hela skolgården förvandlad till ett enda hav av skrikande ungar med penna och papper i handen. I brist på kravallstaket fick vi smita ut bakvägen.

  3. Mardrömsdagen. 18 timmar. 07.30 Avresa till Karlstad. Bygga, spela, riva. Avresa till Gullspång. Bygga, spela, riva. Avresa till Filipstad. Bära hela magiska Yurtan med sina totala 1300 kilon, 4 trappor upp och bygga där. Till hotellet kl. 01.30 för att sedan spela tretton föreställningar på fem dagar.

Priset för bästa arrangör måste i hård konkurrens ändå tillfalla Ytterjärna som totalt fullständigt sålde slut 7 föreställningar. Men inte bara för att de alltid är så fruktansvärt bra på att sälja slut våra föreställningar utan också för deras brinnande intresse och deras stora varma hjärtan och deras helt igenom generösa omhändertagande.

Sista föreställningen av MR spelas på Jönköpings Teater, Hovrättsgatan 1, i morgon... nej inte nu längre. I dag kl. 18:00. Helt slutsåld är den inte än, så skynda att boka och kom dit.

fredag 7 november 2008

Kollationering Kopparmanteln

I dag bär det av till Oslo. Vi ska spela föreställningen Måns Rödskägg på den internationella teaterfestivalen TWIST.

Under dessa dagar passar vi på att samla alla medverkande för kollationering av teaterns nya föreställning Kopparmanteln-en berättelse ur Kalevala.

Två nya skådespelare; Christian Hillborg och Nina Åkerlund har båda en bakgrund på mimlinjen, Teaterhögskolan i Stockholm, samt som skådespelare på bla Stockholms Stadsteater. Vi är stolta och glada att de nu har låtit sig värvas för Västanå Teater. En nygammal musiker; Jonas Brandin som jobbat med oss tidigare i bla Bannlyst och i min enmansföreställning Peer Gynt har till vår stora glädje också tackat ja till medverkan.

Förutom dem medverkar på scenen även Hanna Kulle och Sophia Stinnerbom ur Västanå Teaters fasta ensemble. Det ska bli otroligt roligt att få tillfälle att arbeta med dessa begåvade människor.

Jakob Hultcrantz Hansson
Regissör Kopparmanteln

lördag 1 november 2008

Vart ska du gå, gamla människa!?

Var är våra gamla? Vi har berövat oss själva rätten att umgås med varandra över åldersgränserna. Det gör mig ont. Hela samhället är söndersegregerat i åldrar. Var finns de ideologiska argumenten för denna kategoriuppdelning?

Jag tog upp telefonen och ringde till Astrid. Vår granne från att jag var fyra år till jag var sex. Jag älskade att sitta i hennes kök och lyssna på hennes berättelser. Ett glas saft och en kaka. Hon hade tid att berätta, hon hade tid att lyssna. Hon var intresserad av mina berättelser och jag av hennes. Vi var vänner! Levde hon fortfarande? Hade hon telefon, kunde hon prata, mindes hon mig?

Jo, hon lever, och hon minns! - Jag kommer ihåg, säger hon och skrattar, när du sa till mig, "vart ska du gå, gamla människa". Kommer du ihåg det? Då skulle du se mig nu. Jag fyller hundra nästa år. Nu har jag levt färdigt, nu räcker det, säger hon utan vemod. - Jag har fått leva ett så långt och fint liv, och jag har fått vara frisk, men nu tycker jag det kan räcka. Men bara för att du ringde så tror jag, jag ska leva ett år till.

Jag lägger på. Tårarna rinner utför mina kinder, jag är röd i ansiktet, snorar och skakar lätt. Det tog mig trettioett år att ringa ett samtal till en gammal vän. Och med det samtalet gjorde jag hennes dag, och min. -Så du är skådespelare nu, och bor i värmland. Sa hon. Ja, sa jag. Tusen tack för att du ringde, sa hon, om och om igen.

I tusen och tusen år har människan levt i flock. Man har hållit ihop i stora grupper, där de gamlas visdom värderats högt. Det gör den fortfarande på rätt många ställen i värden. Men i vårt västerländska samhälle har de levnadsvisa skrämts bort från samhällsarenan. De fåtal gånger de lockas fram, ur något dammigt skyffe, lyssnar vi på det de har att säga med ett snett, överseende leende. Som om de vore barn och inget visste om livet.

Jag tror att detta är en farlig utveckling. Vi har inte riktigt sett vart det leder oss än. Det är en allt för kort tid i mänsklighetens historia. Jag är rädd för att förlora något essensiellt. Vi behöver de gamla för att lära oss om livet. Vi kan kanske lära oss genom att själva bli gamla och ensamma. Men somligt går förlorat och jag tror att vi når längre om vi ställer oss på deras starka och säkra axlar. Vi behöver de som har tid att lyssna, och de som har tid att berätta.

Västanåskådespelaren Björn Söderbäck har vid något tillfälle sagt. "I stället för att sätta sig på ett höghastighetståg in i framtiden, kan man sätta sig i en roddbåt. Man tar sikte på något bakåt för att komma framåt." Det är precis det vi vill göra med vår teater.

I detta snabba informationssamhälle har myten och sagan en viktig funktion att fylla.

Jakob Hultcrantz Hansson

tisdag 28 oktober 2008

Livsvisdom

De lärare i skolan som jag gillade mest, var de lärare man med bara några enkla frågor kunde avleda från ämnet. För då kunde man få lära sig något man verkligen hade användning för. All information de i vanliga fall sköljde över oss var alltför distanserad.

Då trodde jag att det vi försökte göra var att smita undan lektionen. Men det var fel. Det var inte det! Långt senare har jag insett att vi hungrade efter kunskap. Riktig kunskap. Livsvisdom.

Vi ville veta saker. Vi ville bara veta andra saker. Vi ville veta vad det är att vara människa. Om kärlek och om att åldras ville vi veta. Om att bli vuxen, om att vara barn, om att få barn, om andlighet, om milstolpar i livet, om framtiden och hur det var, när de som var stora var små. Fanns där likheter, fanns där skillnader. Det ville vi lära oss om. Inte bara information.

Information utan kontext saknar värde. I alla fall saknade den det för mig och de andra i vår klass. Vi hade listat ut att lärarna var människor med erfarenhet av livet, de hade kunskap som vi verkligen behövde. Genom att berätta om sig själva kunde de ge oss den. De hade ju livsvisdom. Men de var märkligt ovilliga att dela med sig av den. Därför gillade jag dem det gick att lura. Dessutom hade de ju tid. Mängder av tid! Vi hade i alla fall inget bättre för oss.

Det är därför det är så viktigt med sagor och myter. De ger oss den livsvisdom vi alla behöver.

Jakob Hultcrantz Hansson



måndag 27 oktober 2008

om gott och ont



Vävtapet delar mänsklighetens art i två delar. Vi kan kalla den ena delen för de goda och den andra för de helt igenom onda. Man kan bara vara för eller emot. Jag råkar ha hamnat på de godas sida.

På vår lott faller att kämpa mot vävtapetens existens. Vi arbetar i vårt anletes svett för att evinnerligen bli av med denna benhårt uppklistrade väggparasit. Vi sliter med alla de verktyg och medel för att bli av med, ursäkta uttrycket, skiten.

Men någon annan stans finns de andra, de onda, som samtidigt kletar dit ny.

Man måste våga inse att det inte finns någon rimlighet alls i att tapeten ska ha en struktur. All form av tapetstruktur är av ondo. Det vet alla. De andra, de onda vill inte heller ha struktur på sina tapeter, men när de ska flytta ut, vill de såklart småjävlas med de som ska flytta in, på ett helt lagligt (hur det nu kan vara det?) men fullkomligt vidrigt sätt. De sätter då igång med att tapetsera alla väggar de kommer åt med denna farsot.

Det finns ingen förlåtande omständighet överhuvutaget för den som någon gång limmat fast glasfiberväv på den allra minsta väggsnutt.

Långsamt, ett stycke i taget, ska vi, de goda, befria världens väggar från detta förhatliga gissel. Göra dem släta och behagliga att se och känna på. Ge dem tillbaka sitt naturliga tillstånd. Sin nakna skönhet. De må ta åratal men måste likväl göras.

Att spackla över hela väggen är en utväg. Jag kan medge att det skänker en god människa, ett inte helt försumbart behag. Att täppa igen de små oregelbundenheterna med kallt och smidigt väggspackel. Detta är dock lite att skjuta över problemen på någon annan. En allt för kortsiktig hämndaktion. Man tvingas leva med sin egen lögn. Det kan fungera ett tag, men innerst inne vet man om, att bakom den släta ytan döljer sig fortfarande en rå och skrovlig vävtapet. Det är givetvis svårt att leva med.

Det finns bara en väg att gå. Alla som river ut ett stycke vävtapet skall i evighet hedras som hjältar.
Jakob Htz H

tisdag 7 oktober 2008

Verket i Avesta imponerar



Apropå balla lokaler! Ett gammalt järnverk i Avsta är just nu vår spelplats. Rostugnar omger vårt teatertält, framför portarna till Yurtan; en glasruta i golvet ner till malmkrossen. Replikerna hänger kvar i slaggstensväggen i en lång och mäktig akustik. Kolbanan löper genom lokalen några våningar ovan.

Min åsikt om Avesta som ett ganska tråkigt och fult samhälle var fel. Det är grymt, åk dit! Uppehåll dig längs älven, ät lunch på Bruksklubben (bo där också om du måste stanna över natten).

Men framför allt: Besök Verket! Byggnaden stod färdig 1874. På den tiden var barnarbete inte längre tillåtet på några andra arbetsplatser än i industrin. Industrin!? Varför, kan man med fog undra!

Barnen hade farliga och påfrestande arbetsuppgifter. Vem har inte längtat efter att, exv få krypa in i en trång rökgång med ett rep runt midjan, som säkerhet, så att ens kollegor kan dra ut en igen om man händelsevis skulle råka svimma, av den dåliga luften. Eller efter att till nöjes, av sina vuxna kollegor, då och då, bli dragen genom lokalerna med ett snöre fastbundet vid könsorganet, till allmänna skratt och tillrop. Dylika piffiga initieringsskämt var tydligen inte helt ovanliga.

Idag är Verket ett interaktivt museum med hög spänningsfaktor. Man har fyllt järnverket med glaskonst och träkonst. En fotoutställning om mobbing, en martinugnsopera till musik av Torbjörn Grass, samt teaterföreställningar. Det är en obeskrivligt häftig lokal med högkvalitativ konst. Återigen, åk dit!

Jakob Hultcrantz Hansson

söndag 5 oktober 2008

Höst


Sommarens föreställning är genomförd. Tillika en kort turné till en barnteaterfestival i Danmark. Samt efterföljande semester. Allt detta har vi bakom oss. Framför oss; fortsatt turnérande med Rödskägget. Samt förberedelse inför nästa turnéföreställning.

Fantastiskt att vara i Danmark. Vad de satsar. Lyckliga danska ungar! Två veckors festival med samma budget som Västanå har för ett år. Häftigt. Här satsas det inte ens på Teaterbiennalen. En teaterfestival med det bästa landet haft att erbjuda under två års tid. En god tanke! Men har man inga pengar blir det ju ganska svårt att genomföra.

Under semestern i Europa har man missat Hannas trettiårskalas, svampturer i den värmlänska skogen, samt de första gula löven. Nu är allting rött och vackert. Hösten är vacker. Dyster på något sätt, när sommaren dör och leran skvätter, men också vacker.

Jakob Hultcrantz Hansson

onsdag 11 juni 2008

Tiden flyger i Bannlyst!

De senaste dygnen har varit hektiska och nervpirrande. Vi har haft turen att få tag i välmeriterade och skickliga statister. De har viktiga och svåra uppgifter i föreställningen. Akrobatik, dans, flera småroller samt körpartier ligger på dessa personer.

Tyvärr var en av dem i lördags tvungen att bryta pga sjukdom och vi var pressade att snabbt hitta en ersättare. Inte det enklaste med kort varsel. Timmarna rann undan som i en otämjd fors. På måndag hade vi trots allt, till kvällsrepetitionen, en ny statist (Andreas Hedfors) i arbete. Han har med stor energi och god lyhördhet kastat sig in i processen. Skönt! Den delen räddad.

Nu återstår en dryg vecka med ihärdiga repetitioner för oss alla. Det dansas och stretchas, tränas akrobatik och övas text i alla hörn av huset. Det är en positiv, stämning och en hög arbetsmoral i gruppen.

Trots det höga tempot hann vi skrika högt av glädje; när Zlatan med sin sträckta högervrist, stänkte bollen upp i det grekiska krysset. Heja Sverige!

Jakob Hultcrantz Hansson
Viktor och Leif repar skärsliparen

söndag 18 maj 2008

Kallare än i kylskåpet

Repetitionerna av Bannlyst är i full gång. Andra repetitionsdagen i ladan faller snön i ett enda myller från en gråkall himmel. Temperaturen snuddar nollgränsen i vår träkatedral till teaterhus. Vi vankar våra scenerier som frusna pingviner inbakade i lager på lager av ylleställ, dunjackor, tjocka mössor och vinterfodrade kängor. Andedräkterna står som glorior runt våra ansikten. Det brukar vara kallt när vi flyttar in i ladan men detta är på gränsen av vad en fjällräv kan uthärda och därmed även, väl så svalt för en skådespelare.

Det mesta av scenografin är på plats och bjuder oss spännande idéer och lösningar.

Under de första repetitionsveckorna har vi återigen förundrats över Selmas fantastiska författarskap. Över hennes engagemeng, kunskap om världen och över hennes arbetsprocess. Vi har fått tag i 2 st tätskrivna anteckningsböcker från just Bannlyst om sammanlagt ca 200 sidor. Dessa anteckningsböcker, hennes brev, samtida korta noveller, samt olika Selmatolkare, har gett oss många spännande ledtrådar i arbetet med att lösa författarens förunderliga gåta. Årets historia innehåller så mycket. Den har en fantastisk dramatik i dialogerna och man kan förstå att Selma älskade teater. Vi har en stark och mångbottnad föreställning på känn.

Jakob Hultcrantz Hansson
(Edvard Rhånge i Bannlyst)

Nadja Mirmiran och Vanja Blomquist i Berättarladan

måndag 31 mars 2008

Äggtider

När det är påsk äter man ägg, och man gömmer ägg. Man målar ägg, man skalar ägg eller så öppnar man ägg och stoppar godis i ägg, och man tömmer sina ägg. Sen kan det hända att man tömmer sina äggkoppar, för att det inte finns ägg i dem just då, och för att man inte vill dricka ur för stora glas. Så får man äggmage, man blir äggatjock, och tung i huvvet för att det är påsk. Och mellan varven när alla sovit ut, och när utrustningen har burits klart, forsar man gärna nedför berget med sin dyrbaraste ryggsäck.


Jakob Hultcrantz Hansson
Turnéledig

måndag 10 mars 2008


Träkirurgen

Det är med stolthet och en glädjetår i ögat jag kan meddela, att en av landets mest ansedda träkirurger; dr Anders Norudde har lovat åta sig min svårt skadade fiol. Det är ingen hemlighet att dr Norudde är mycket skicklig och att han för ett liv långt ifrån feldiagnostisering, vanvård och övermedicinering.

Tvärtemot hör det till hans vardag att behandla kanske inte just fattigmansfioler som min, men ädla, vackra, vibrerande varelser. Som just tack vare det slags fackkunskap som han besitter, har kunnat leva sina liv i konsten i hundratals år. Att han tar sig an sig min skrapa ska inte ses som något annat än en god gärning från en sann filantrop. Han har givetvis inte hunnit ställa någon diagnos ännu, men vi kan konstatera att fiolen troligtvis kommer läggas in för en tids behandling på hans specialistklinik utanför Karlskoga.

Sedan kan vi bara korsa våra fingrar för att försäkringsbolaget kan betala räkningen. Det är ju så vi har ställt det för oss i vårt samhälle. Det är till försäkringsbolagen man får vända sig. Ett fattigt musikverktyg, ett konstnärsredskap, ett instrument har ringa, om ens någon chans att få statlig vård. Den kostnaden kan inte samhället klara, det täcker inte vårt skattesystem in. Den faller mellan stolarna. Det är som en loska i ansiktet!

Landet är berövat alla statligt ägda träverkstäder, och man blir skickad runt mellan alla dessa privata sågverk, som vore man en planka, knappt bevärdigad att trampas på.

Men där finns en som vet vad det handlar om! En man i landet med lite Stake i sig. Som vågar stå emot. Som med sin millimeterprecision i ryggmärgen, inte räds se skönheten bakom en okristlig hög med flisor. För att han vet att där kan finnas liv att rädda. Ett gnälligt, gnatande liv kan tyckas, i händerna på en luftviolinist, men också drömmen om en ren, nyfödd och darrande, fullt levande ton. För att han själv i grund och botten är konstnär.

Många, världen över har kallat honom för Hedning. Några för trollkarl. I mina kretsar kallas han rätt och slätt; dr Anders Norudde, Träkirurgen.

Jakob Hultcrantz Hansson

på operationsbordet

Jämtland jämt och ständigt

Allt är stort i Jämtlands Östersund. Sjön, utsikten, teatern, maten. Men jämtarna ser till att fylla ut det stora. På kinarestaurangen vid torget fyller man sina tallrikar till bristningsgränsen, lämnar den till kocken, som tillagar det man plockat ihop i sin jättestora wokstekpanna. Vill man äta mer, så hämtar man en gigantisk tallrik till. Stort! Teaterföreningen fyllde lokalen till vartenda säte, och de som inte fick plats, fick fyllna till på någon pub eller gå hem. Vad vet jag? Kön fick vända, och den var stor och lång!

Storsjön, är full av odjur men den är också täckt av is så man ser dem inte på vintern. De dväljs där under, i mörkret. Ska inte knacka hål i sitt kulna tak på många veckor än. Utsikten var präktigt storslagen när solen tittade fram. Och plogad blank var isen under våra stora, långa skridskor. Stortorget är till bredden fullt av tomhet när jag vandrar över det med händerna i fickorna.

Min fiol är full av sprickor. Eller ja, det är två sprickor, tydligen, Jag vet inte. Två stora sprickor, Vad vet jag? Jag föreställer mig två riktigt rejäla sprickor. Det är i alla fall jättemånga fler sprickor i den nu, än det var i den när den fungerade. Inte luftfiolen, den är hel och fungerande. Men den fysiska fiolen jag köpt för att lära mig spela luftfiol, den är trasig, kaputt, demolerad. Vilket inte är så farligt. Jag kan ju spela luftfiol nu, jag har ju lärt mig det. Nu. Och behöver därför ingen riktig, fiol. Längre!

Men den hade ju ändå en uppgift. En liten, liten uppgift i vår föreställning. Inget statistarvode alls. Men det var en viktig uppgift. En sådan man inte klarar sig utan. Nu, har den inte någon uppgift längre. Den är allvarligt skadad eller ligger för döden, jag vet inte. Jag har inte fått komma in till den. Den ska till fiolernas sjukstuga eller kyrkogård. Man har inte med säkerhet kunnat fastställa.


Det hela beror på en halkolycka, en inte särskilt stor kropp som råkade landa på den. Utanför hotellet. I Sundsvall. Den har med risk för sitt eget bräckliga liv räddat en människa från. Ja, några otäcka blåmärken, kanske. Vad vet jag? Jag vet inte. Det kan ha handlat om kryckor. Kanske stödkrage eller i värsta fall… något riktigt hemskt! Det var i alla fall i Sundsvall, så det har väl i stort sett ingenting med Östersund att göra. Om man bortser från att Östersund faktiskt är fullt av fioler. Som tur är. Annars hade vi haft en alldeles för stor andel luftfiol på scenen i kväll.

Huvudet är till bredden fullt av tomhet när jag vandrar över stortorget med händerna i fickorna.

Jakob Hultcrantz Hansson
(Luftfiolspelman)


torsdag 6 mars 2008

Iskultur som värmer

Kalixpubliken värmde mitt hjärta! Kollegorna fick se min gamla hemstad från sin mest soliga sida. Snö och gnistrande iskristaller. Renkött, tillagat över öppen eld, om kvällen, invid älven. Där trampande sörlandsfötter gjorde tafatta åkarbrasor i milt vinterklimat. Det bjöds kalixlöjrom på tunnbröd och en förtjusande, glödande varm publik. "Jag älskar Kalix!" hörs någon av skådespelarna utbrista.

Någonting håller på att hända med dig Kalix. Det finns ett större självförtroende hos dig, en luft som är högre och lättare att andas. Ett leende i ögonvrån, ett försonande drag. Folket vaknar ur sitt vinteride. Hungriga, men paradoxalt nog starkare. Båten har vänt. Den som tidigare roddes med tveksamma tag uppströms, verkar nu fara som en stadig kajak utför en frisk och oreglerad älvfors. Kanske är det bara inbillning, en nostalgisk persons fantasier men jag tycker; Kalix, när vi denna gången skiljs har du ett kraftigare handslag. Ett vänligt och behärskat: "Tack för den här gången och på återseende".

Jakob Hultcrantz Hansson


tisdag 26 februari 2008

Min granne är en bäver!

Bokstavligt talat. Jag brukar aldrig ha problem med grannar men det kan bero på att de sällan eller aldrig är helt igenom onda och elaka. Att de normalt inte bygger sina hålor eller hyddor eller andra illegala byggnader alldeles inpå min tomtgräns. Och framför allt går de inte in på min mark och börjar hugga för glatta livet.

Bävrar är gemena, illistiga och egocentrerade varelser, med långa kilformade gaddar och saknar helt respekt för andra arter i faunan. De gillar att bo och existera så nära helvetet man kan komma. Nu har de flyttat till mig. Men det är inte mig de tillber, de hälsar knappt och kommer inte förbi på en kopp kaffe. De är ute i helt andra ärenden. Låt mig förklara!

Mina och bäverns avverkningsplaner är alls inte koordinerade. Den tycker att björkallén ner mot vår badplats är alldeles för lång och har därför utan vidare rådplägning inlett ett fällningsarbete. En gammal grov björk med lyckliga grenar och en härligt glad grönska sommartid har han redan lagt för sina fötter. För att sedan fortsätta med nästa trädvän i allén. Denna har han åsamkat en sådan skada, att den rimligen har högst ett par år kvar av sitt liv även om den får stå orörd fortsättningsvis.


Stängsel av allahanda slag knipsar han knivslugt av. ”Stop och väx” säljs i allt för små förpackningar. Jag vill inte ha en flaska i fickstorlek lagom för min necessär. Jag vill ha litervis i ett stort kar och en roller. Får se hur han gillar att jag nu har investerat i 200 m elstängsel med en rätt skaplig energiutväxling.

Jag tycker inte alls att hela arten bör utrotas. Jag tycker inte ens om denna kapprustning men jag måste ju ha rätt att försvara mitt landområde, mina vänner, min familj. Kommer han innanför barrikaden med en enda blöt tass, ska jag ge honom och hans släkt mer eld än de rimligtvis kan njuta av.

Jakob Hultcrantz Hansson



måndag 25 februari 2008

Det är liv att längta

Visst blir dagen längre när man längtar. Varje minut segar, och vänder nästan om innan den går. Bilden av en svart natthimmel rusar förbi mitt tågfönster. På närmare avstånd mina medresenärer, trötta, halvsovande. Kanske längtande… som jag. Visst längtar man mer när man är på väg hem. Tåget sträcker ut sig som ett gummiband.

Min tvååring påstår att han har åkt skidor. Jag vet att det är sant för jag har köpt dem till dig. Jag har hört dig berätta över telefon. Din storebror har bekräftat det, din mamma med. Men jag har inte sett dig åka på dem. Jag har inte med värkande rygg fått stå lutad över dig, och fått lyssna till ditt enträgna; ”mera”. Det har jag saknat!

Storebror, du har tappat en tand, det har jag sett, var med när den lossnade. Har sett dig byta den mot guld från tandfén. Men gluggen där den satt, som syns så väl när du skrattar. Den har jag saknat!

Umeåpubliken har fått min tid och teatern och hotellet och kollegorna. Det har varit fantastiskt. Att göra det man vill är att försaka det man älskar. Ekvationen går sällan ihop, men det är liv att längta också.

Ni sover nu! Men i morgon... den här veckan är jag er!


Jakob Hultcrantz Hansson

onsdag 20 februari 2008

En Herrgårdssägen åker på turné

Har nu repeterat i drygt två veckor på Riksteatern i Hallunda, för att överföra föreställningen till en turnéversion. En obehaglig och ihängande influensa plågar vår ensemble. En efter en faller vi omkull i feberfrossa och långa hostattacker. Alla kämpar för att kunna klara det nödvändigaste. I måndags hade vi publikdrag. Sjukdomarna till trots kan vi konstatera; mottagandet var överväldigande. Väldigt kul att känna att föreställningen kommer fungera lika bra på turné som den gjorde under sommaren. Föreställningen vinner i intimitet och nyansering där den förlorar i storslagenhet. Scenografin har blivit oerhört vacker med allt det vita i det svarta där man kan ana änglalika och diaboliska figurer. Den blir som en levande och förvandlingsbar tavla. 

Hatten av för Jimmy Meurling som lett arbetet med överföringen. En inte alldeles enkel uppgift då han inte deltagit i processen från start. Han har varit lyhörd för förslag och kunnat bidra med egna kreativa lösningar samt en fast hand då så har krävts. Resultatet; nöjd regissör, glada skådespelare/musiker och en energifull föreställning.

I kväll flyger vi till Umeå. Vi hoppas alla, att den härjande farsoten har gett med sig, så vi kan ge allt vid nypremiären och turnéstarten på fredag.

Ensemblen gm
Jakob Hultcrantz Hansson
(Gunnar Hede)