Vart ska du gå, gamla människa!?

Var är våra gamla? Vi har berövat oss själva rätten att umgås med varandra över åldersgränserna. Det gör mig ont. Hela samhället är söndersegregerat i åldrar. Var finns de ideologiska argumenten för denna kategoriuppdelning?

Jag tog upp telefonen och ringde till Astrid. Vår granne från att jag var fyra år till jag var sex. Jag älskade att sitta i hennes kök och lyssna på hennes berättelser. Ett glas saft och en kaka. Hon hade tid att berätta, hon hade tid att lyssna. Hon var intresserad av mina berättelser och jag av hennes. Vi var vänner! Levde hon fortfarande? Hade hon telefon, kunde hon prata, mindes hon mig?

Jo, hon lever, och hon minns! - Jag kommer ihåg, säger hon och skrattar, när du sa till mig, "vart ska du gå, gamla människa". Kommer du ihåg det? Då skulle du se mig nu. Jag fyller hundra nästa år. Nu har jag levt färdigt, nu räcker det, säger hon utan vemod. - Jag har fått leva ett så långt och fint liv, och jag har fått vara frisk, men nu tycker jag det kan räcka. Men bara för att du ringde så tror jag, jag ska leva ett år till.

Jag lägger på. Tårarna rinner utför mina kinder, jag är röd i ansiktet, snorar och skakar lätt. Det tog mig trettioett år att ringa ett samtal till en gammal vän. Och med det samtalet gjorde jag hennes dag, och min. -Så du är skådespelare nu, och bor i värmland. Sa hon. Ja, sa jag. Tusen tack för att du ringde, sa hon, om och om igen.

I tusen och tusen år har människan levt i flock. Man har hållit ihop i stora grupper, där de gamlas visdom värderats högt. Det gör den fortfarande på rätt många ställen i värden. Men i vårt västerländska samhälle har de levnadsvisa skrämts bort från samhällsarenan. De fåtal gånger de lockas fram, ur något dammigt skyffe, lyssnar vi på det de har att säga med ett snett, överseende leende. Som om de vore barn och inget visste om livet.

Jag tror att detta är en farlig utveckling. Vi har inte riktigt sett vart det leder oss än. Det är en allt för kort tid i mänsklighetens historia. Jag är rädd för att förlora något essensiellt. Vi behöver de gamla för att lära oss om livet. Vi kan kanske lära oss genom att själva bli gamla och ensamma. Men somligt går förlorat och jag tror att vi når längre om vi ställer oss på deras starka och säkra axlar. Vi behöver de som har tid att lyssna, och de som har tid att berätta.

Västanåskådespelaren Björn Söderbäck har vid något tillfälle sagt. "I stället för att sätta sig på ett höghastighetståg in i framtiden, kan man sätta sig i en roddbåt. Man tar sikte på något bakåt för att komma framåt." Det är precis det vi vill göra med vår teater.

I detta snabba informationssamhälle har myten och sagan en viktig funktion att fylla.

Jakob Hultcrantz Hansson