Häromdagen stötte jag ihop med en anka!

En mysig picknick på bryggan i Sunne, en generös gest mot de hungriga fågeldjuren som omringade oss blev att ge dem en bit mat. En viss anka slavsade glatt i sig, då det plötslig slog mig. Det var kyckling jag gav …………..
Ankan tuggade utan minsta problem upp sin egen släkting.

Jag drabbades genast av dåligt samvete och kände mig för ett ögonblick som Hannibal Lecter som bjuder på smakrik lunch. Vi begav oss dock skrattandes därifrån, men i ögonvrån kunde vi ana någonting komma lunkandes mot oss... Det var ankan!! Ankan fick aptit och ville ha mer! Följde oss längs vägen, var nästan lite hotfull där den kom springandes på sitt eget särskilda vis.
Kvackandes och flåsandes. Men när hans haltande ankvän försökte hejda honom kastade han till slut in handduken och gav upp! Tack för det! Fascinerande var att han först inte kunde motstå den saftiga kycklingklubba, fast de var av samma släkt.

Men visst, jag förstår ankan, frestelse, något som vi alla ger efter för ibland. Den är lurig, kommer, stannar, och försvinner inte förrän vi fått det vi vill ha, men blir vi nöjda då? Sällan, mycket ska bli mera! Ankan och jag, har samma ursprung, är ganska lika, vi finns, har behov, ger ej ofta vika. Naturen och jag, ger lite, tar mer, borde dela, överleva, andas tillsammans i det stora hela!

Just nu försöker jag acceptera mina två lediga dagar från myternas värld, och har under dagen kastats in i ett slagsmål framför kameran. Filmens värld, en konstig kontrast.

Men efter en underbar helg men vinande pinnar i luften, jungfrudans och med folkmusiken ekandes i huvudet vill jag inget hellre än att vara kvar i sunne och fortsätta med just det.
Mersmak, mersmak, blir snart kvar för att stanna!

Det är vår, det är nu. Jag ler.

Ida Jensen
Student, Berättande Teater 45 hp