Äggtider

När det är påsk äter man ägg, och man gömmer ägg. Man målar ägg, man skalar ägg eller så öppnar man ägg och stoppar godis i ägg, och man tömmer sina ägg. Sen kan det hända att man tömmer sina äggkoppar, för att det inte finns ägg i dem just då, och för att man inte vill dricka ur för stora glas. Så får man äggmage, man blir äggatjock, och tung i huvvet för att det är påsk. Och mellan varven när alla sovit ut, och när utrustningen har burits klart, forsar man gärna nedför berget med sin dyrbaraste ryggsäck.


Jakob Hultcrantz Hansson
Turnéledig

Träkirurgen

Det är med stolthet och en glädjetår i ögat jag kan meddela, att en av landets mest ansedda träkirurger; dr Anders Norudde har lovat åta sig min svårt skadade fiol. Det är ingen hemlighet att dr Norudde är mycket skicklig och att han för ett liv långt ifrån feldiagnostisering, vanvård och övermedicinering.

Tvärtemot hör det till hans vardag att behandla kanske inte just fattigmansfioler som min, men ädla, vackra, vibrerande varelser. Som just tack vare det slags fackkunskap som han besitter, har kunnat leva sina liv i konsten i hundratals år. Att han tar sig an sig min skrapa ska inte ses som något annat än en god gärning från en sann filantrop. Han har givetvis inte hunnit ställa någon diagnos ännu, men vi kan konstatera att fiolen troligtvis kommer läggas in för en tids behandling på hans specialistklinik utanför Karlskoga.

Sedan kan vi bara korsa våra fingrar för att försäkringsbolaget kan betala räkningen. Det är ju så vi har ställt det för oss i vårt samhälle. Det är till försäkringsbolagen man får vända sig. Ett fattigt musikverktyg, ett konstnärsredskap, ett instrument har ringa, om ens någon chans att få statlig vård. Den kostnaden kan inte samhället klara, det täcker inte vårt skattesystem in. Den faller mellan stolarna. Det är som en loska i ansiktet!

Landet är berövat alla statligt ägda träverkstäder, och man blir skickad runt mellan alla dessa privata sågverk, som vore man en planka, knappt bevärdigad att trampas på.

Men där finns en som vet vad det handlar om! En man i landet med lite Stake i sig. Som vågar stå emot. Som med sin millimeterprecision i ryggmärgen, inte räds se skönheten bakom en okristlig hög med flisor. För att han vet att där kan finnas liv att rädda. Ett gnälligt, gnatande liv kan tyckas, i händerna på en luftviolinist, men också drömmen om en ren, nyfödd och darrande, fullt levande ton. För att han själv i grund och botten är konstnär.

Många, världen över har kallat honom för Hedning. Några för trollkarl. I mina kretsar kallas han rätt och slätt; dr Anders Norudde, Träkirurgen.

Jakob Hultcrantz Hansson

på operationsbordet

Jämtland jämt och ständigt

Allt är stort i Jämtlands Östersund. Sjön, utsikten, teatern, maten. Men jämtarna ser till att fylla ut det stora. På kinarestaurangen vid torget fyller man sina tallrikar till bristningsgränsen, lämnar den till kocken, som tillagar det man plockat ihop i sin jättestora wokstekpanna. Vill man äta mer, så hämtar man en gigantisk tallrik till. Stort! Teaterföreningen fyllde lokalen till vartenda säte, och de som inte fick plats, fick fyllna till på någon pub eller gå hem. Vad vet jag? Kön fick vända, och den var stor och lång!

Storsjön, är full av odjur men den är också täckt av is så man ser dem inte på vintern. De dväljs där under, i mörkret. Ska inte knacka hål i sitt kulna tak på många veckor än. Utsikten var präktigt storslagen när solen tittade fram. Och plogad blank var isen under våra stora, långa skridskor. Stortorget är till bredden fullt av tomhet när jag vandrar över det med händerna i fickorna.

Min fiol är full av sprickor. Eller ja, det är två sprickor, tydligen, Jag vet inte. Två stora sprickor, Vad vet jag? Jag föreställer mig två riktigt rejäla sprickor. Det är i alla fall jättemånga fler sprickor i den nu, än det var i den när den fungerade. Inte luftfiolen, den är hel och fungerande. Men den fysiska fiolen jag köpt för att lära mig spela luftfiol, den är trasig, kaputt, demolerad. Vilket inte är så farligt. Jag kan ju spela luftfiol nu, jag har ju lärt mig det. Nu. Och behöver därför ingen riktig, fiol. Längre!

Men den hade ju ändå en uppgift. En liten, liten uppgift i vår föreställning. Inget statistarvode alls. Men det var en viktig uppgift. En sådan man inte klarar sig utan. Nu, har den inte någon uppgift längre. Den är allvarligt skadad eller ligger för döden, jag vet inte. Jag har inte fått komma in till den. Den ska till fiolernas sjukstuga eller kyrkogård. Man har inte med säkerhet kunnat fastställa.

Det hela beror på en halkolycka, en inte särskilt stor kropp som råkade landa på den. Utanför hotellet. I Sundsvall. Den har med risk för sitt eget bräckliga liv räddat en människa från. Ja, några otäcka blåmärken, kanske. Vad vet jag? Jag vet inte. Det kan ha handlat om kryckor. Kanske stödkrage eller i värsta fall… något riktigt hemskt! Det var i alla fall i Sundsvall, så det har väl i stort sett ingenting med Östersund att göra. Om man bortser från att Östersund faktiskt är fullt av fioler. Som tur är. Annars hade vi haft en alldeles för stor andel luftfiol på scenen i kväll.

Huvudet är till bredden fullt av tomhet när jag vandrar över stortorget med händerna i fickorna.

Jakob Hultcrantz Hansson
(Luftfiolspelman)

Iskultur som värmer

Kalixpubliken värmde mitt hjärta! Kollegorna fick se min gamla hemstad från sin mest soliga sida. Snö och gnistrande iskristaller. Renkött, tillagat över öppen eld, om kvällen, invid älven. Där trampande sörlandsfötter gjorde tafatta åkarbrasor i milt vinterklimat. Det bjöds kalixlöjrom på tunnbröd och en förtjusande, glödande varm publik. "Jag älskar Kalix!" hörs någon av skådespelarna utbrista.

Någonting håller på att hända med dig Kalix. Det finns ett större självförtroende hos dig, en luft som är högre och lättare att andas. Ett leende i ögonvrån, ett försonande drag. Folket vaknar ur sitt vinteride. Hungriga, men paradoxalt nog starkare. Båten har vänt. Den som tidigare roddes med tveksamma tag uppströms, verkar nu fara som en stadig kajak utför en frisk och oreglerad älvfors. Kanske är det bara inbillning, en nostalgisk persons fantasier men jag tycker; Kalix, när vi denna gången skiljs har du ett kraftigare handslag. Ett vänligt och behärskat: "Tack för den här gången och på återseende".

Jakob Hultcrantz Hansson