Livsvisdom

De lärare i skolan som jag gillade mest, var de lärare man med bara några enkla frågor kunde avleda från ämnet. För då kunde man få lära sig något man verkligen hade användning för. All information de i vanliga fall sköljde över oss var alltför distanserad.

Då trodde jag att det vi försökte göra var att smita undan lektionen. Men det var fel. Det var inte det! Långt senare har jag insett att vi hungrade efter kunskap. Riktig kunskap. Livsvisdom.

Vi ville veta saker. Vi ville bara veta andra saker. Vi ville veta vad det är att vara människa. Om kärlek och om att åldras ville vi veta. Om att bli vuxen, om att vara barn, om att få barn, om andlighet, om milstolpar i livet, om framtiden och hur det var, när de som var stora var små. Fanns där likheter, fanns där skillnader. Det ville vi lära oss om. Inte bara information.

Information utan kontext saknar värde. I alla fall saknade den det för mig och de andra i vår klass. Vi hade listat ut att lärarna var människor med erfarenhet av livet, de hade kunskap som vi verkligen behövde. Genom att berätta om sig själva kunde de ge oss den. De hade ju livsvisdom. Men de var märkligt ovilliga att dela med sig av den. Därför gillade jag dem det gick att lura. Dessutom hade de ju tid. Mängder av tid! Vi hade i alla fall inget bättre för oss.

Det är därför det är så viktigt med sagor och myter. De ger oss den livsvisdom vi alla behöver.

Jakob Hultcrantz Hansson

om gott och ont

Vävtapet delar mänsklighetens art i två delar. Vi kan kalla den ena delen för de goda och den andra för de helt igenom onda. Man kan bara vara för eller emot. Jag råkar ha hamnat på de godas sida.

På vår lott faller att kämpa mot vävtapetens existens. Vi arbetar i vårt anletes svett för att evinnerligen bli av med denna benhårt uppklistrade väggparasit. Vi sliter med alla de verktyg och medel för att bli av med, ursäkta uttrycket, skiten.

Men någon annan stans finns de andra, de onda, som samtidigt kletar dit ny.

Man måste våga inse att det inte finns någon rimlighet alls i att tapeten ska ha en struktur. All form av tapetstruktur är av ondo. Det vet alla. De andra, de onda vill inte heller ha struktur på sina tapeter, men när de ska flytta ut, vill de såklart småjävlas med de som ska flytta in, på ett helt lagligt (hur det nu kan vara det?) men fullkomligt vidrigt sätt. De sätter då igång med att tapetsera alla väggar de kommer åt med denna farsot.

Det finns ingen förlåtande omständighet överhuvutaget för den som någon gång limmat fast glasfiberväv på den allra minsta väggsnutt.

Långsamt, ett stycke i taget, ska vi, de goda, befria världens väggar från detta förhatliga gissel. Göra dem släta och behagliga att se och känna på. Ge dem tillbaka sitt naturliga tillstånd. Sin nakna skönhet. De må ta åratal men måste likväl göras.

Att spackla över hela väggen är en utväg. Jag kan medge att det skänker en god människa, ett inte helt försumbart behag. Att täppa igen de små oregelbundenheterna med kallt och smidigt väggspackel. Detta är dock lite att skjuta över problemen på någon annan. En allt för kortsiktig hämndaktion. Man tvingas leva med sin egen lögn. Det kan fungera ett tag, men innerst inne vet man om, att bakom den släta ytan döljer sig fortfarande en rå och skrovlig vävtapet. Det är givetvis svårt att leva med.

Det finns bara en väg att gå. Alla som river ut ett stycke vävtapet skall i evighet hedras som hjältar.

Jakob Htz H

Verket i Avesta imponerar

Apropå balla lokaler! Ett gammalt järnverk i Avsta är just nu vår spelplats. Rostugnar omger vårt teatertält, framför portarna till Yurtan; en glasruta i golvet ner till malmkrossen. Replikerna hänger kvar i slaggstensväggen i en lång och mäktig akustik. Kolbanan löper genom lokalen några våningar ovan.

Min åsikt om Avesta som ett ganska tråkigt och fult samhälle var fel. Det är grymt, åk dit! Uppehåll dig längs älven, ät lunch på Bruksklubben (bo där också om du måste stanna över natten).

Men framför allt: Besök Verket! Byggnaden stod färdig 1874. På den tiden var barnarbete inte längre tillåtet på några andra arbetsplatser än i industrin. Industrin!? Varför, kan man med fog undra!

Barnen hade farliga och påfrestande arbetsuppgifter. Vem har inte längtat efter att, exv få krypa in i en trång rökgång med ett rep runt midjan, som säkerhet, så att ens kollegor kan dra ut en igen om man händelsevis skulle råka svimma, av den dåliga luften. Eller efter att till nöjes, av sina vuxna kollegor, då och då, bli dragen genom lokalerna med ett snöre fastbundet vid könsorganet, till allmänna skratt och tillrop. Dylika piffiga initieringsskämt var tydligen inte helt ovanliga.

Idag är Verket ett interaktivt museum med hög spänningsfaktor. Man har fyllt järnverket med glaskonst och träkonst. En fotoutställning om mobbing, en martinugnsopera till musik av Torbjörn Grass, samt teaterföreställningar. Det är en obeskrivligt häftig lokal med högkvalitativ konst. Återigen, åk dit!

Jakob Hultcrantz Hansson

Höst

Sommarens föreställning är genomförd. Tillika en kort turné till en barnteaterfestival i Danmark. Samt efterföljande semester. Allt detta har vi bakom oss. Framför oss; fortsatt turnérande med Rödskägget. Samt förberedelse inför nästa turnéföreställning.

Fantastiskt att vara i Danmark. Vad de satsar. Lyckliga danska ungar! Två veckors festival med samma budget som Västanå har för ett år. Häftigt. Här satsas det inte ens på Teaterbiennalen. En teaterfestival med det bästa landet haft att erbjuda under två års tid. En god tanke! Men har man inga pengar blir det ju ganska svårt att genomföra.

Under semestern i Europa har man missat Hannas trettiårskalas, svampturer i den värmlänska skogen, samt de första gula löven. Nu är allting rött och vackert. Hösten är vacker. Dyster på något sätt, när sommaren dör och leran skvätter, men också vacker.

Jakob Hultcrantz Hansson