Träkirurgen
Det är med stolthet och en glädjetår i ögat jag kan meddela, att en av landets mest ansedda träkirurger; dr Anders Norudde har lovat åta sig min svårt skadade fiol. Det är ingen hemlighet att dr Norudde är mycket skicklig och att han för ett liv långt ifrån feldiagnostisering, vanvård och övermedicinering.
Tvärtemot hör det till hans vardag att behandla kanske inte just fattigmansfioler som min, men ädla, vackra, vibrerande varelser. Som just tack vare det slags fackkunskap som han besitter, har kunnat leva sina liv i konsten i hundratals år. Att han tar sig an sig min skrapa ska inte ses som något annat än en god gärning från en sann filantrop. Han har givetvis inte hunnit ställa någon diagnos ännu, men vi kan konstatera att fiolen troligtvis kommer läggas in för en tids behandling på hans specialistklinik utanför Karlskoga.
Sedan kan vi bara korsa våra fingrar för att försäkringsbolaget kan betala räkningen. Det är ju så vi har ställt det för oss i vårt samhälle. Det är till försäkringsbolagen man får vända sig. Ett fattigt musikverktyg, ett konstnärsredskap, ett instrument har ringa, om ens någon chans att få statlig vård. Den kostnaden kan inte samhället klara, det täcker inte vårt skattesystem in. Den faller mellan stolarna. Det är som en loska i ansiktet!
Landet är berövat alla statligt ägda träverkstäder, och man blir skickad runt mellan alla dessa privata sågverk, som vore man en planka, knappt bevärdigad att trampas på.
Men där finns en som vet vad det handlar om! En man i landet med lite Stake i sig. Som vågar stå emot. Som med sin millimeterprecision i ryggmärgen, inte räds se skönheten bakom en okristlig hög med flisor. För att han vet att där kan finnas liv att rädda. Ett gnälligt, gnatande liv kan tyckas, i händerna på en luftviolinist, men också drömmen om en ren, nyfödd och darrande, fullt levande ton. För att han själv i grund och botten är konstnär.
Många, världen över har kallat honom för Hedning. Några för trollkarl. I mina kretsar kallas han rätt och slätt; dr Anders Norudde, Träkirurgen.
Jakob Hultcrantz Hansson
Det är med stolthet och en glädjetår i ögat jag kan meddela, att en av landets mest ansedda träkirurger; dr Anders Norudde har lovat åta sig min svårt skadade fiol. Det är ingen hemlighet att dr Norudde är mycket skicklig och att han för ett liv långt ifrån feldiagnostisering, vanvård och övermedicinering.
Tvärtemot hör det till hans vardag att behandla kanske inte just fattigmansfioler som min, men ädla, vackra, vibrerande varelser. Som just tack vare det slags fackkunskap som han besitter, har kunnat leva sina liv i konsten i hundratals år. Att han tar sig an sig min skrapa ska inte ses som något annat än en god gärning från en sann filantrop. Han har givetvis inte hunnit ställa någon diagnos ännu, men vi kan konstatera att fiolen troligtvis kommer läggas in för en tids behandling på hans specialistklinik utanför Karlskoga.
Sedan kan vi bara korsa våra fingrar för att försäkringsbolaget kan betala räkningen. Det är ju så vi har ställt det för oss i vårt samhälle. Det är till försäkringsbolagen man får vända sig. Ett fattigt musikverktyg, ett konstnärsredskap, ett instrument har ringa, om ens någon chans att få statlig vård. Den kostnaden kan inte samhället klara, det täcker inte vårt skattesystem in. Den faller mellan stolarna. Det är som en loska i ansiktet!
Landet är berövat alla statligt ägda träverkstäder, och man blir skickad runt mellan alla dessa privata sågverk, som vore man en planka, knappt bevärdigad att trampas på.
Men där finns en som vet vad det handlar om! En man i landet med lite Stake i sig. Som vågar stå emot. Som med sin millimeterprecision i ryggmärgen, inte räds se skönheten bakom en okristlig hög med flisor. För att han vet att där kan finnas liv att rädda. Ett gnälligt, gnatande liv kan tyckas, i händerna på en luftviolinist, men också drömmen om en ren, nyfödd och darrande, fullt levande ton. För att han själv i grund och botten är konstnär.
Många, världen över har kallat honom för Hedning. Några för trollkarl. I mina kretsar kallas han rätt och slätt; dr Anders Norudde, Träkirurgen.
Jakob Hultcrantz Hansson
på operationsbordet
5 kommentarer:
En fattigmansfiol är också en fiol. Man kan inte värdera fioler mot varandra. Det tåras i mina ögon när jag hör om träkirurgens filantropiska inställning. MEN jag väntar med spänning på Casinao-bloggen!
I morgon: Heja Färjestad!!
Heja Färgestad!
Inte mkt att säga om Casinot, vissa vinner andra förlorar. The name of the game. Min förlust kom säkert någon lycklig vinnare till godo. Du vet annars kan de inte klara sig. De små casinosarna. Nästa gång jag tänker dela ut pengar blir det till någon annan som behöver det. Någon som ska tända en våreld eller utegrill tex.
J.
you take it like a man! Strongt! Men knyter väl näven i byxfickan och tänker: Nästa gång ska dom få se!
Vilket fantastiskt språk och vilka bilder jag ser för min inre syn! Tänk också så fantastiskt att kunna titulera sig "träkirurg". Men jag tycker att du är lite väl utopiskt idealistiskt när du ens tänker tanken att staten skulle kunna bekosta läkarvård till fioler och andra träinstrument! Det skulle aldrig gå - var skulle man då dra gränsen? Tänk på alla elgitarrer som demoleras på hårdrocksscener (för att inte de som slits så hårt i alla våra skolors musikklassrum!) - skulle även elektriska instrument omfatta av statens sjukvård?! Nä, där gick du för långt i ditt önsketänkande...
Sen trodde jag att riktigt luftfiolspelande inte ens krävde någon fiol, på samma sätt som när man spelar luftgitarr menar jag, men jag förstår att du likom "mimar" att du spelar fiol på scenen, är det så? Kanske är ändå uttrycket ganska adekvat i så fall, för du spelar ju bokstavligen i luften mellan stråken och fiolen.
Nog för denna gång.
Fortsatt lycka till på turnén!
Och med bävern.
Hälsn. Sofia
Sofia.
Det är naturligtvis inte så att alla instrument skall ha statlig vård. Var och en efter förmåga, var och en efter behov. Så måste det väl vara? Stora, otympliga och skräniga elektriska gitarrer, som förtjänar att bli uppeldade och ihjälslagna, skall naturligtvis inte belasta vårt gemensamma samhälle. De kan inte jämföras med bräckliga akustiska mästerverk, som knappt tål att svepas i en duk och läggas i ett fodral. Än mindre att man landar på den när man åker skridsko utan skridskor. Gränsen får väl dras vid, elektricitet. Som ju dessutom belastar allas vår miljö. Någon form av miljöskatt vore i alla fall lämpligt.
Sedan får man tillsätta en utredning gällande blåset. Jag menar, vem har inte velat buckla till en bastuba eller en trumpet. För att inte tala om valthornet som inte ens musikerna själva kan mäkta med, utan att vilja ge den en rejäl omgång med knytnäven. De där instrumenten kan ju allihop ställa till med förfärliga missljud i händerna på en riktig klåpare, och borde därför förbjudas helt och hållet. Man kunde åtminstone införa en restriktion om att de måste spelas mjukt och försiktigt och aldrig användas för att tuta med. Ja, det senaste får man väl folkrösta om.
Ska vi inte komma till några överenskommelser gällande mim också? Ta den klassiska bilden av den instängde mannen med vita handskar och ledsen mun i en osynlig glaslåda. Inte är det ju så, att det brukar finnas riktigt fönsterglas, men att mimaren håller sina vita vantar liksom en bit ifrån glasrutan. Med lite luft i mellan.
Hmm… Jag ser att han står inuti ett växthus men varför vågar han inte röra vid glaset? Han har ju handskar på sig. Aha… det finns en till osynlig ruta, mellan honom och den riktiga glasrutan. Jag förstår… växthuset är gjort av treglasfönster.
Sen kan man ju självklart ändå fråga sig varför han gick in där överhuvudtaget. Är man så dum får man faktiskt skylla sig själv. Ta av dig handskarna om du svettas, idiot. Vem tror du tänker hjälpa dig ut om du ser så förbannat sur ut? Du förtjänar att dö där inne. Nä, jag har inget vatten till dig.
Mimaren har ingen riktig glasruta eller vägg, men det ser ut som om han har det. Däri ligger skickligheten och vi kan förundras eller vilja klappa till honom. Men, om han aldrig lutat sig mot en riktig vägg så skulle han inte veta hur det kändes eller hur det såg ut. Samma sak med fiolen. Om jag inte tränat på en riktig fiol, så hade det inte sett ut som om det fanns en där på scenen. Sen är det upp till publiken att förundras eller slå, jag och mimaren har i alla fall försökt.
J
Skicka en kommentar