Västanå Teater bloggar!

Jämtland jämt och ständigt

Allt är stort i Jämtlands Östersund. Sjön, utsikten, teatern, maten. Men jämtarna ser till att fylla ut det stora. På kinarestaurangen vid torget fyller man sina tallrikar till bristningsgränsen, lämnar den till kocken, som tillagar det man plockat ihop i sin jättestora wokstekpanna. Vill man äta mer, så hämtar man en gigantisk tallrik till. Stort! Teaterföreningen fyllde lokalen till vartenda säte, och de som inte fick plats, fick fyllna till på någon pub eller gå hem. Vad vet jag? Kön fick vända, och den var stor och lång!

Storsjön, är full av odjur men den är också täckt av is så man ser dem inte på vintern. De dväljs där under, i mörkret. Ska inte knacka hål i sitt kulna tak på många veckor än. Utsikten var präktigt storslagen när solen tittade fram. Och plogad blank var isen under våra stora, långa skridskor. Stortorget är till bredden fullt av tomhet när jag vandrar över det med händerna i fickorna.

Min fiol är full av sprickor. Eller ja, det är två sprickor, tydligen, Jag vet inte. Två stora sprickor, Vad vet jag? Jag föreställer mig två riktigt rejäla sprickor. Det är i alla fall jättemånga fler sprickor i den nu, än det var i den när den fungerade. Inte luftfiolen, den är hel och fungerande. Men den fysiska fiolen jag köpt för att lära mig spela luftfiol, den är trasig, kaputt, demolerad. Vilket inte är så farligt. Jag kan ju spela luftfiol nu, jag har ju lärt mig det. Nu. Och behöver därför ingen riktig, fiol. Längre!

Men den hade ju ändå en uppgift. En liten, liten uppgift i vår föreställning. Inget statistarvode alls. Men det var en viktig uppgift. En sådan man inte klarar sig utan. Nu, har den inte någon uppgift längre. Den är allvarligt skadad eller ligger för döden, jag vet inte. Jag har inte fått komma in till den. Den ska till fiolernas sjukstuga eller kyrkogård. Man har inte med säkerhet kunnat fastställa.

Det hela beror på en halkolycka, en inte särskilt stor kropp som råkade landa på den. Utanför hotellet. I Sundsvall. Den har med risk för sitt eget bräckliga liv räddat en människa från. Ja, några otäcka blåmärken, kanske. Vad vet jag? Jag vet inte. Det kan ha handlat om kryckor. Kanske stödkrage eller i värsta fall… något riktigt hemskt! Det var i alla fall i Sundsvall, så det har väl i stort sett ingenting med Östersund att göra. Om man bortser från att Östersund faktiskt är fullt av fioler. Som tur är. Annars hade vi haft en alldeles för stor andel luftfiol på scenen i kväll.

Huvudet är till bredden fullt av tomhet när jag vandrar över stortorget med händerna i fickorna.

Jakob Hultcrantz Hansson
(Luftfiolspelman)