På lyckans väg

På Lyckans Väg i Ransäter ligger gamla Västanå Teater... eller ja, huset, som nån idag bor i.

Jag bara drog.
Till Sunne. En dag i mars.
Från regninga Göteborg.
Jag bara drog.

Till Västanå teater.

I två månaders tid har jag dagarna i ända försökt formulera vad det egentligen var som hände. Vad det var som fick mig att packa väskorna, hyra ut mitt stora rum i Pink Palace och lyckas övertala hela kollektivet att bo med första bästa person som visade sig intresserad... (inget att rekommendera för när man ska dela kök och toalett!)

Vad var det som fick mig att spotta i nävarna, vässa armbågarna, vända dövörat till, fixfixelifixa, styra upp, gråta en liten skvätt och bita ihop, avveckla, svika och säga tänka "Det är ingen fara Sara, det kommer bli så mycket bättre, bara jag kommer till Sunne"

Det va förvånande, och omtumlande att vilja något så starkt. Västanå?

Jag hade aldrig sett något av de i hela mitt halvlånga liv! Men det va ju nåt, som fick mig att lämna Barnen, Underlaterna, Villan, Vovven, Volvon... hmr... rabatten med Rohdodenron, kanelbullarna i ugnen och sist men inte minst miljonerna i madrassen. För att tala klarspråk, pjäsen jag medverkade i, och den andra som repeterades, och lokalen som skulle göras till teater där vi får göra vad vi vill, alla små fina spelningar jag fått, visreggeggeabandet RotMos i sin vagga och denefterlängtadekvisklubben Korken, och det fantastiska samarbetsprojektet med Leo, om den lille mannen som skulle bli docka och ge sig ut på en lång resa till Indien, efter det att han kläckts ur ett ägg... jooda! Ja och vännerna med deras knoppig ungar som man bara vill äta upp. Osså en och annan kärlek såklart. Efter ett halvårs metodiskt och idogt dejtande råkade han äntligen vakna i min säng just den där morgonen när flytten till Karlstad, Sunne skulle gå iväg.

Oh, my good!

Jag bar upp några kartonger på vinden och tänkte" det är väl faan, att det är så lätt att komma nära just när man ska dra! Man skippar detaljerna, och går rakt på sak. Det går väl som av bara farten. Som på fyllan.
Vilken tur att man inte alltid är på väg... eller att man inte alltid är full!

hmr... jag är ledsen, sa jag... så otroligt dålig tajming!

Det va nåt, iallafall.

På Lyckans väg i Ransäter... Västanå Teater.

Sara Ahlberg
Student, Berättande Teater 45 hp