om gott och ont

Vävtapet delar mänsklighetens art i två delar. Vi kan kalla den ena delen för de goda och den andra för de helt igenom onda. Man kan bara vara för eller emot. Jag råkar ha hamnat på de godas sida.

På vår lott faller att kämpa mot vävtapetens existens. Vi arbetar i vårt anletes svett för att evinnerligen bli av med denna benhårt uppklistrade väggparasit. Vi sliter med alla de verktyg och medel för att bli av med, ursäkta uttrycket, skiten.

Men någon annan stans finns de andra, de onda, som samtidigt kletar dit ny.

Man måste våga inse att det inte finns någon rimlighet alls i att tapeten ska ha en struktur. All form av tapetstruktur är av ondo. Det vet alla. De andra, de onda vill inte heller ha struktur på sina tapeter, men när de ska flytta ut, vill de såklart småjävlas med de som ska flytta in, på ett helt lagligt (hur det nu kan vara det?) men fullkomligt vidrigt sätt. De sätter då igång med att tapetsera alla väggar de kommer åt med denna farsot.

Det finns ingen förlåtande omständighet överhuvutaget för den som någon gång limmat fast glasfiberväv på den allra minsta väggsnutt.

Långsamt, ett stycke i taget, ska vi, de goda, befria världens väggar från detta förhatliga gissel. Göra dem släta och behagliga att se och känna på. Ge dem tillbaka sitt naturliga tillstånd. Sin nakna skönhet. De må ta åratal men måste likväl göras.

Att spackla över hela väggen är en utväg. Jag kan medge att det skänker en god människa, ett inte helt försumbart behag. Att täppa igen de små oregelbundenheterna med kallt och smidigt väggspackel. Detta är dock lite att skjuta över problemen på någon annan. En allt för kortsiktig hämndaktion. Man tvingas leva med sin egen lögn. Det kan fungera ett tag, men innerst inne vet man om, att bakom den släta ytan döljer sig fortfarande en rå och skrovlig vävtapet. Det är givetvis svårt att leva med.

Det finns bara en väg att gå. Alla som river ut ett stycke vävtapet skall i evighet hedras som hjältar.

Jakob Htz H