Livsvisdom

De lärare i skolan som jag gillade mest, var de lärare man med bara några enkla frågor kunde avleda från ämnet. För då kunde man få lära sig något man verkligen hade användning för. All information de i vanliga fall sköljde över oss var alltför distanserad.

Då trodde jag att det vi försökte göra var att smita undan lektionen. Men det var fel. Det var inte det! Långt senare har jag insett att vi hungrade efter kunskap. Riktig kunskap. Livsvisdom.

Vi ville veta saker. Vi ville bara veta andra saker. Vi ville veta vad det är att vara människa. Om kärlek och om att åldras ville vi veta. Om att bli vuxen, om att vara barn, om att få barn, om andlighet, om milstolpar i livet, om framtiden och hur det var, när de som var stora var små. Fanns där likheter, fanns där skillnader. Det ville vi lära oss om. Inte bara information.

Information utan kontext saknar värde. I alla fall saknade den det för mig och de andra i vår klass. Vi hade listat ut att lärarna var människor med erfarenhet av livet, de hade kunskap som vi verkligen behövde. Genom att berätta om sig själva kunde de ge oss den. De hade ju livsvisdom. Men de var märkligt ovilliga att dela med sig av den. Därför gillade jag dem det gick att lura. Dessutom hade de ju tid. Mängder av tid! Vi hade i alla fall inget bättre för oss.

Det är därför det är så viktigt med sagor och myter. De ger oss den livsvisdom vi alla behöver.

Jakob Hultcrantz Hansson